Den tidning här på platsen, som synes ha rjort till sin uppgift att förhinåra såväl geomförandet af ea armöorganisation, som beriljande af medel för materielens och befästvingarnes iståndsättande, egnar i dag ånyo stt par uppsatser ät detta fosterländska värf. den ena upprepas det sanningslösa påståndet, att den debatt, som egde ram i båda kamrarne med anledning af statsverkspropoitionen, utgjorde ett anlopp mot regerin-! sens stora tordringar och ett angrepp mot regeringen sjelf... Det fordras verkligen mer in vanlig dristighet att framlägga en dylik appgift inför den allmärhet, som har tillfälle att af de utförliga redogörelser för öfveräggningarna, som de större tidningarne medlela, förvissa sig, att de anmärkningar, som gjordes emot propositionen, i hvad den rörde de ifrågavarande anslagsfordringarne, snart Bagdt uteslatande sngingo sättet för de erfor-) derliga medlens anskoffande. För att nu icke tala om Första kammaren, der icke ett ord yttrades emot det begärda beloppet, men väl af några talare beklagades, att icke några medel blifvit begärda äfven för flottans iståndsättande, och der man för öfrigt debatterade fördelarne af användandet af lån eller beskattning, af direkta eller indirekta skatter för mediens anskaffande, lär enhvar, som tager kännedom om den i Andra kammaren förda debatten, finna, att man der hufvadsakligen sysselsatte sig med samma ämne nemligep frågan om sättet att åstadkomma de vetydliga belopp, som för försvarsverket erferdrades; men att man i detta hänvseende inom denna kammare påpekade jemväl en utväg, som inom den Första icko blifvit ifrågasatt, nemligen åstadkommande af besparingar andra områden, De yttranden, som kunde anses innefatta något anlopp, mot regeringen, afsågo snart sagdt uteslutande uraktlåtenheten att tillse hvad som i det hänseendet kunde åstadkommas, och det var knappast någon annan än hr Mankell, som sträckte an!oppet till de för försvarsväsendet fordrade anslagens belopp; ty till och med hrr Jöns Pehrsson och Hierta förbehöllo sig blott rätten att pröfva de särskilda posterna, hvarjemte dena förstnämnde förnämligast yrkade på besparingar å andra utgiftstitlar. Detta var jemväl förhållandet med grefve Posse och hr Törnfelt, hvilka bada, i afseende på betydelse och inflytande inom kammaren för öfrigt från hvarandra vidt skilda ledamöter, vår motståndare inrangerar bland anhängarne af sina nihilistiska åsigter. Detta är, specielt hvad grefve Posse avgår, en oärlighet, drifven så långt, att det gränsar till fräckhet. Såsom läsaren finner af den på annat ställe i bladet meddelade redagörelsen för grefve Posses yttrande, uttalade han formligen sin tillfredsställelse dermed, att regeringen öfvergifvit den utslitna krigslisten, att först bepäre jemförelsevis små anslag, hvilka sedan aft till nödvändig följd större, såframt icke de redan beviljade skulle vara ändamålslöst bortkastade, och grefven komplimenterade i sammanhang härmed regeringen, för det hon på en gång visat oss hvad som erfordras för att fullständiga försvarsmaterielen och komplettera fästningsbyggnaderna. Det vore, sade han, både klokt och regeringen värdigt, att hon låtit icke blott representationen utan äfven hela svenska folket veta, hvilka brister som finnas och hvilka summor som erfordras för deras afhjelpande. Detta omdöme, hvilket är alldeles detsamma, som vi tillåtit oss fälla om den kgl. propositionen, belelsagade fon med en förebråelse mot regeringen, r det hon icke likaledes follständigt tramlagt behofven å femte hufvudtiteln. Detta om hvad som under debatterna öfver statsverkspropositionen yttrades rörande de framställda anslagsyrkandena. Hvad åter angår det väntade armeorgsnisationsförslaget, som Dagens Nyheter bekämpar, innan bladet ännu känn r detsamma, så tilllåta vi oss erinra, att det finnes ett sätt att bekämpa reformer, hvilket alltid anlitas af motståndare, som icke ha mod att ärligt säga ifrån, att de icke vilja någon reform alls. Denna taktik består deri, att man uppställer sådana vilkor och förutsättningar för reformens genomförande, hvilka man vet äro omöjliga att uppfylla. D. N. har i det hänseendet gjort början med yrkandet på en grundlagsändring, som skulle fråntaga konungen rätten att förklara krig. Vår historia från förra århundradet bevarar sådana lärdomar rörande vådorna för landet af att göra frågorna om krig och fred beroende af riksdagsintriger, att man kan vara förvissad derom, att ett förslag till grundlagsändring i denna riktning icke har ringaste utsigt att vinna framgång hos riksdagen eller sanktion af konungen. Med ett verkligt konstitutionelt system, sådant som det vi ega, är en sådan begränsning af konungens makt obshöflig; med en skenkonstitutionalism, sådan som den, hvilken nyligen fanns i Frankrike, är den vanmäktig. Att yrka att med ordnandet af vårt försvarsväsen skall anstå till dess en sådan grundlagsändriog blir antagen, är således alldeles detsamma som att säga, att man icke vill ha försvarsväsendet ordnadt. Detta är man dock, på det båll hvarom fråga är, för feg att säga rent ut inför den folkets allmänna mening, som yrkaz att landet skall sättas i stånd att värna sin sjeltständighet, och derför uppställer man omöjliga vilkor för genomförandet at de åtgärder, hvilka för sådant ändamål eriordras. Man synes likväl hysa en viss farhåga att nyss antydda krigslist icke Kn ER 8 —— ! --4 1 5—— mm skall vara titl-,