den nationella värmen skall lemna fum för slapphet och likgiltighet. et är emellertid på ett sådant omslag, som de spekulera, hvilka helst skulle se, att ingenting göres för nationalförsvaret, och af jertat önska, att försvarslösheten måtte fortfara och bli ännu större, ja kanske helst att hvarje tanke på ett försvar och på nationel sjelfständighet uppgåfves. De forska begärligt efter hvarje tecken till en sådan reaktion och då några sådana icke i Yörkligheten förspörjas, tveka de icke att på fri hand konstruera sådana, i hopp att derigenom nägot imponera ätminstone på dem, som äro mycket svaga i andanom och alltid Engsligt forska efter, hvarifrån vinden blåser. En nyhetstidning härstädes, hvars uppsatser rörande denna landets lifsfråga äro sådana, att man snarare skulle tro dem härflyta från en verldsomflackande tysk probenreuter-själ, än från svensk mans hufvud och hjerta, söker inbilla den del af allmänheten, som mindre noga följer med offentliga förhandlingar, att redan en skarp opposition gjort sig gällande mot regeringens planer att nu bringa vårt försvarsverk iordning, Ifrågavarande tidning säger, att den diskussion, som vid remissen af K. M:ts proposition rörande statsverkets tillstånd och behof egde ram i båda kamrarne, utgjorde ett anlopp mot regeringens stora fordringar och ett angrepp mot gogeringen sjelf samt söker i sammanhang härmed bland de lättrogna och med ställningen mycket obekanta utbreda den tanken, att trontalet och statsverkspropositionen verkat såsom kallt vatten på nationens intresse för försvarsväsendets ordnande. Detta är alldeles falskt, såsom hvar och en vet, som åhört ifrågavarande förhandlingar eller gör sig mödan att genomläsa referaterna öfver desamma. Ingen gjorde anlopp mot regeringen för det den nu vore sinnad att framlägga en plan till försvarsverkets iståndsättande, hvilken kräfver uppoffringar. Mycket berättigade önsknivgar uttalades deremot, att samtidigt besparingar på åtskilliga andra håll skulle kunna göras och flere talare klandrade, att regeringen icke äskat betydligare anslag för sjöförsvaret. Sjelfva hr . J; Hierta, som ja kan anses höra till dem, som ifrigast hålla igen, då det är fråga om statens pung och särskildt utgifter till försvarsväsendet, förklarade ju med så mycken bestämdhet, som är förenlig med hans sätt att uttrycka sig, att något måste göras för försvarsväsendets ordnande och det icke blott med afseende på den ögonblickliga ställningen, utan i alla fall. Den nämnde högt aktade Stockholmsrepresentanten, med hvilkens sträfvanden för demokratiska ider samt för sparsamhet och emot statslyx vi så lifligt sympatisera, yttrade i sitt anförande i andra kammaren i På C måndags afton någonting, som, ehuru det, il: anseende till talarens lågmäldhet, icke var så lätt att riktigt uppfatta, dock tog sig ut såsom en yttring af något missnöje dermed, . att vi uti en vår artikel talat om dem, som i fråga om behofvet för vårt land af ett verkligt nationalförsvar ingenting lärt och ingenting glömt, i nödgas att hålla något på detta uttryck, emedan det efter vårt sätt att se, har sin fulla tillämplighet. Det fanns nemligen en hop folk, som under decenniet näst före invaggade sig i föreställningar om den eviga freden, som förklarade, att krig numera vore en omöjlighet och att man derföre saklöst kunde icke blott försumma, utan gerna rentaf afskaffa hela försvarsväsendet. Så kom 1848 ärs stormar, det tyska öfverfallet mot Danmark och de öfriga strider, till hvilka nämnde märkvärdiga år gaf uppslaget och nägra år derefter det stora blodiga kriget mellan Ryssland och vestmakterna, Sedan intrycken af dessa blodiga skådespel något hunnit förblekna öfverlemnade sig åtskilliga af dessa fredsutopister återigen åt föreställningarne derom, att nu skulle alla makter hemtat sådana lärdomar om krigets gräsligheter och de oerh rda kostnader det medför, att dädarefter krig skulle bli en omöjlighet och att åtminstone hvar och en stat, som ville lefva i fred, kunde vara förvissad om att icke behöfva indragas i krigets pröfningar och olyckor. Trots de väckelser som legat uti italienska kriget 1859, uti det andra stora röfverianfallet mot Danmark 1864 och uti 18661. års på det mest oförmodade och vidunderliga sätt började krig, är en och annan färdig att återfalla i sina spekulationer på den eviga freden och sina beräkningar, att ingen blir angripen, som icke dertill ger grundad anledning. Till och med de jernoch blodspolitikens, bragder, som de senaste månaderna företett och som bragt nationens stora fertal till djup och klar iosigt om den rättsosäkerhet, som råder i vår verldsdel och om det ringa inflytande som den beprisade civilisationen bear på de internationella förhållandena, torde dock på en och annan endast göra ett mera flygtigt iotryck. Man hör jua redan förhoppningar om en varaktig fred adas på tyskarnes utmattning efter denna Jättestrid, liksom icke den nya cesarismen skulle, liksom de båda franska kejsardömena, sysselsätta folket med krigsföretag, som smeka nationalfåfängan och göra att man glömmer bort fordringarna på iore frihet. Doat är i sanning en något besynnerlig tanke, att Preussen efter detta krig skalle med ens bli fredligt sinnadt, detta Preossen, som från sin första. uppkomst varit en eröfrande stat och som under de sista åtta åren börjat eller gepom intriger föranledt tre eröfringskrig. Hvad den omtalade afmattningen angår, så skulle denna utan tvifvel endast våra ögonblicklig. Hvem kan också inbilla sig, att någon sådan kraftansträngning, som den hvilken fordrats till Frankrikes krossande, skulle vara behöflig, för att annektera en eller annan mindre stat. Hr Hierta bar visserligen tröstat oss med, att det kejserliga Preussen-Tyskland först har Belgien, Holland, Danmark och de ryska östersjöprovinserna att sluka, innsn vi kunna ha någonting att befara; men utom det att sjeltva det uppstälda perspektivet synes oss vara föga trösterikt, så torde den utmärkte Stockholmsrepresentanten väl icke kunna vara alldeles säker om ordringsföljden i utförandet af de LA re — I IA I BRN FA Kr rr EE