Ett kapitel för unga äkta män. (Ur Umeåbladet.) Då jag häromdagen promenerade jemte er vän, som en vecka eller två varit af sjukdom innestängd inom sitt rum, anmärkte han, att en äkta man kunde hemta mycken erfarenhet genom att tillfälligtvis nödgas hålla sig inom bus, enär han sålunda vinner tillfälle att bevitna hustruns omsorger och ouppNaigg bee mannen -kunde icke på annat sätt lära sig att fatta tyngden af hennes pligter och hennes tålmodiga försakelser, Häri igger mycken anledning till betraktelse. Unga män isynnerhet hållas af sina affärer skilda från hemmet öm dagarne; de visa sig der endast undet måltiderna, och som de vid dessa tillfällen se nästan enahanda göromål apprepas dagligen, börja de mena, att alla släpsysslor ock tryckande omsorger och ansvar falljt uteslutande på deras lott. Men en sådan man har en fthycket falsk uppfattning af förhållandet; han är i behof pt tillfälle till en mera vidsträckt iakttagelse och det är måhända af detta skäl, som Försynen fjsttrar honom nn sjukdom, på det ban under smärtan må lära hvad han under sina helsodagar skulle misslyckas att bemärka. Vi tro, att hustrur i allmänhet äro i verkligheten bättre, än man vanligen medgifver. Vi betvifla, att ett stort antal hustrur gifves, som äro buttra, fränstötande och. försumliga, ttan att en mera märkbar kyla eller tvärhet tll lynnet hos männen ge aniedning dertill. Men förekommer intet att anmärka i afseende på männens förhållande? Äre männen i allmänhet sådana fulikomliga älskvärda och oförargliga varelser, som da så ofta framställas vara? Män böras stundom klaga, att deras hustrurs misshushållning uttömt deras kassa — att deras pratsamma tänga beröfvat dem lugoet och att deras beständiga misshumör och kink jagat dem att söka tillflykt och tröst inom lastens tärande nästen; men detta är i allmänhet en elak ursäkt för ett dåligt förhållande å deras sida. Sanna förhållandet är, att männen ofta förlora sitt intresse för hemmet i följd af deras egen försummelse att göra det intressant och behagligt. Man borde icke förgäta, att hustrun äfven har sina rättigheter — lika heliga efter som före äktenskapet — cch en god makes uppoffring för sin hustru efter giftermålet skall tillförsäkra honom hevnes uppmärksamhet i lika hög grad; som hans artighet, då han var hennes tillbedjare. Sker anvorluada, är skulden i de flesta fall hans. Låt oss anföra några exempel. Före gittermålet skulle en man grannlaget framställa betänkligheter emot antagandet af en bjudning att tillbringa aftonen i ett sällskap, dit hans kärests icke blifvit inbjuden. Men är han alltid lika grannlaga efter giftermålet? Under frieritiden bemödade han sig att genom smicker och artighet göra sig behaglig för henne; efter giftermålethänder ofta, att han mest bemödar sig om att vara behaglig mot sig sjelf. Hur ofta går icke mången man, efter att bafva varit borta hela dagen, hvarunder hustruo troget sysslat utder pligtens äliggande, sjelf till något allmänt nöje och öfverlemnar henna allena åt mödan; utan uppmantran och erkännande? Har ofta mottagas icke de ömmaste tjenster utan erkänsla och belöning, till och med utan ett tacksamt leende, under det hennes ädlaste bemödanden föraktas al em missnöjd make? Äfven då altnarne tillbringas i hemmet, sker det under tyst läsning eller på något annat sätt, som förnekar qvinnan hennes rätt att deltaga i husets nöjen, Stanna ett ögonblick; ni äkta män, och betänk hvad qvionan var då ni togo henne, icke af tvång, utan af fritt val — ett val, grundadt på den omständigheten, att ni då ansågö benne ega företräden framför alla andra, Hon var ung — måkända idealet inom ett lyckligt hem; hon var glädtig och munter som en lärka, och hennes bröder och systrar egnade henne i hennes faders hus sin mildhet och kärlek. Likväl le.nnade hon allt för att förena sitt öde med ert — att göra ert hem lyckligt och att utöfva allt hvad qviolig kärlek kan ingifva och qvinlig skarpsianighet upptäcka, för att tillmö esgå edra önskningar och mildra den börda, som skulle hafva förtryckt er i er enslighet. Men äfven hon hade sina förhoppningar. Hon kunde ej hysa tjänslor, som -lofvade så mycket, utan att bilda sig någon föreställning om tillmötesgående från er sida; hon hyste verkligen det hopp, att ni äfven efter giftermålet skulla egna henne dessa huldhetsbevis, som ni slösade på henne under förlofningstiden. Hon blef er maka — lemnade barndomshemmet, för att inträda i ert — sönderslet, så att säga, dessa kärlekens band, 20m fästat henne vid föräldrahemmet, och lemnande måhända all den beqvämlighet, som stod henne till buds i ett hem, der allt var öfverflöd. Men hvilka känslor måste icke hos henne uppstå, om hon småningom vaknar till det medvetaadet, att ni älskar henne mindre än förut — att edra aftoar tilibringas utom bus — att ni, om någonsin, kommer hem blott för att tillfredsställa er hun: ger och för att fiana en plats till hvila, då ni blifvit trött, eller en sköterska i ert sjukrum, då ni blifvit sjuk? Hvariöre lemnade hon sitt ungdomshem? Hvartöre uppfordrade ni henne att lemna det sälla hemmets njutningar? Var dst blott för att hon skulle stoppa edra strumpor, laga edra kläder, draga försorg om edra barn och vaka vid er sjukbädd? Var det helt enkelt för att -hon skulle bidraga till er egen beqvämlighet? Eller skulle derur.der förstås, att hon skulle bli lycklig i förening med den man hon vågade att älska? PE Det är ej ett tillfredsställande svar, då ni invänder, att ni försett henne med ett hem — att ni födar och kläder henne. Det gör pi till er egen, fördel; ni skulle göra detsamma ät en vanlig hushållerska. Hon är er maka, och utan att ni ser till hennes behof och i någon mån motsvarar de förhoppningar, ri väckte hos henne före äktenskapet, bör det icke förundra er, om hon visar sig nedslagen och småningom försjunker i likgiltighet; om så sker — betänk noga hvem 2? a, skaldan deaertill Vi unnrena anvo: -—A — br fr Ab AA IN AA RR TD AN: FR b rr -— hos hud kedetid — vt — LJ RTL RETAS: a KR L EE ok mg KS