brganisation, hvilket först kan ske, då densamma blir tillgänglig. Vi ha endast uttalat oss för en samverkan i denna sak emellan regering och representation, så att hvarken kammarmajoriteterna eller regeringen röja alltför stor ensidighet, utan gå hvarandra till mötes så mycket som möjligt, och Vi hä specielt uppmanat ministören att icke visa något rätthafveri eller någon alltför stor känlighet och ömtålighet, då det gäller speciella delar af frågan, men att icke;heller med lugn åse, att hela saken förryckes, så att något praktiskt resultat icke kan ernås. Då vi på samma gång talade om öppna och hemliga nihilister, som skulle söka att under hvarjehanda olika förebäranden sönderslita saken, så borde det vara alldeles klart, att vi dermed allsicke syftade på den fraktion, som under förra riksdagens jernvägsstrider af sina motståndare erhöll vedernamnet nihilisters; vi kunna så mycket mindre mena dem, som vi då gillade nämnde fraktions uppträdande och som utan tvifvel ett flertal af dess medlemmar visst icke äro onihilister i försvarsfrågan, utan varmt nitälskande för att den skall erhålla en snar praktisk lösving. Vi syftade med vårt yttrande på åtskilliga minnen och erfarenheter från 1867 års riksdag, som vi skulle önska icke måtte förnyas nu. Under inflytande af de lärdomar, som hemtades af 1866 års plötsligt utbrutna krig och den fraktan för ett europeiskt krig, som frågan om Luxemburg framkallade, grep man sig vid nämnde riksdag ganska ailvarsamt an med försvarsfrågan och man hade stor anledning att hoppas ett praktiskt resultat. Men när saken kom till slutligt afgörande, tyckte man att faran icke vore så ötverhängande och det visade sig då, att det bland representanterne fanns ett mycket betydligt antal, som visserligen var redo att tala stora ord om nationalförsvar och sjelfständighet, men som för dessa ändamål i sjelfva verket icke ville göra några uppoffringar. Det gjorde då ett i hög grad pinsamt intryck att bevitna, huru ett icke ringa antal af representationens medlemmar i sjelfva verket icke ville göra det allrariogaste, för att åstadkomma ett verkligt resultat, och huru de behandlade frågan om möjligheten att försvara fäderaeslandet, såsom om den egentligen icke rörde dem, utan som om hvarje offer, som i det hääseendet bragtes, skulle göras för någon annan, för någonting, hvari man icke hade lott och del; ett åskådningssätt, som hade till följd ett groft köpslagande i afseende på försvarsåtgärderna, så att allt det, hvartill man ville samtycka, skulle köpas med motsvarande förmåner. Det är detta åskådniogssätt, som nu gentemot nationens känsla och fordringar icke mera kan och får göras gällande, Msningarne i detaljer kunna vara olika, men må de som skola tala i folkets namn icke uppträda på det krasst egoistiska sätt, som visar att de icke betrakta sig såsom solidariska med fäderneslandet, eller att de glömma, att det som göres för att värna Sveriges trygghet och sjelfständighet, det göres ock för ädem sjelfva och deras barn.