sin mun, för att lemna oss värderika bidrag I från en så fjerran tid. DenZdåvarande svenska kronprinsen Bernadotte misstänkte sin (!) gesandt i Kjöbenhavn, grefve Oxerstjerna, som redan hade bott der i 20 år, att hysa alltför franska sympatier. Derför aflägenade han honom från denna post och uppdrog åt legationssekreteraren grefve Bsudissin, som da representerade Oxenstjerna, att främja de förslag, han gjort det Kjöbenhavnska kabinettet. Redan den 1 Jan. 1812 hade ryska sändebudet, baron Suchtelen, inledt underhandlingar med honom om att förmå Danmark att afstå från den franska alliansen. Mot slutet af året hade han och kronpringen framställt flera törslag, hvilka han sjelf har meddelat och som, hvilket han aldrig dolde, syntes honom alldeles oantagliga. Kronprinsen var outtömlig med afseende på kombinationer. Ryssland hade garanterat honom Norge. Men till slut gick han så långt, att han ville nöja sig med Throndhbjems stift och detta skulle dock underläggas Sverige först om konungen af Danmark ville lemna sitt samtycke till, att hans andra dotter, då blott ett barn, förlofvades med prins Oscar. Annu villigare var han att afträda sina besittningar i Tyskland. Två byar i Tyskland mot en i Norgep, hade baron Suchtelen lofvat honom. Kronprinsen lofvade begge de mecklenburgska hertigdömena och Oldenburg, ja till och med Hamburg och Lybeck. Hans högsta önskan var befälet öfver en förenad svensk och dansk arme. Jag ser och hör honom ännu med hans utpräglade Gascogne-dialekt säga till mig: Adieu, monsieur de Baudissin. Då brukade han, helst sent på aftonen, hela timmar spatsera upp och ned i den låga entresoln för att för mig framkasta ett nytt förslag, som jag ordagrannt skulle så fort som möjligt referera i Kjöbenhavn. Derjemte hörde han sig gerna sjelf tala och detta icke utan skäl, ty han hade en sonor stämma och förstod att lägga sina ord utmärkt. Men alla dessa lockmedel blefvo envist till