blef uppenbarad och hon af denna anledning lagförd, blef hon döck i anseende till sin kunskap i det grekiska och hebreiska språket till lifvet benådad?. Utrymmet tillåter oss ej anföra mera ur dessa Bygdesagn, men vi må åtminstonenämna att boken afslutas med en högst läsvärd uppsats, kallad ?När lärde den norska alli att läsa innantill?? och ursprungligen af författaren, Br Deae, föredragen i Videnskabsselskabet i Kristiania. Hvad författaren här afbandlar står i nära sammanhang med det faktum att norska folksägnerna smånivgom dött bort under loppet af förra århundradet, d. v. s. samtidigt med allmogens vunna förmåga att läsa innantill, ty först på 1730-talet genom införandet af konfirmationen, och i sammanhang dermed genom den kungliga förordningen om ordentligt organiserade folkskolor, blef konsten attläsa i bok mera allmänt spridd. En embetsberättelse af Peder Hersleb, som 1730 intog. biskopsstolen i Kristiania, är i denna fråga synnerligen upplysande. Det heter bland annat: Det är sannerligen en af de vigtigaste eaker till gemene mans okunnighet här i I: ec lära katekismen per vivam voc n a känna eh tokstaf och derför ur rela lif icke kunna hjelpa sig sjelfv bygga sig af Guds ord, icke exkoe:. de hafva lärt och glömma det så svart de gått till altarg, eller om icke förr. så åtminstone när de blifvit giita, ty sedan examineras de icke mera?, . Färge efter Kristian den sjettes tid inskränktes helt naturligt allmogens bokliga idrotter till den religiösa litteraturen; men:gerom denne konungs förordningar om koofirmätionen och folkskolorna var dock. grunden lagd till spridande af upplysnirg. Man tyckes vid deoba tid ha begagnat sig af en och annan svensk skollärare och en berättelse finnes om en rådan, kallad Anders Söenske, som begagnade en barbarisk prygelmetod för att stt i Järjuogarne inplogga.katekesens ord och slutligen blef af de förbittrede yoglingarne i sin ordning grundligen uppiskad; ?sedan höll han ej mera skola?, tillägger historien. Det qvinliga könet varemellertid länge ännu utestänpdt frän undervisningen-:och Ole Gabriel Ueland hade att förtälja ett uttryck om sin O!ldefader, gängse bland de öfriga bönderna i dennes sccken: Nej, den Jon Osmundsen Tjellevig han vill nu alltid vara Paparte?, han lär döttrarne sina att läsa! Bland danska litteraturen märkes en samling konstkritiska och litterära uppsatser, nnder titeln Konst og: Asthetik, af Philip Weibach. Omnvexlingen i innebåll är ganska stor; man fioner t, ex. en karakteristik af arkitekten Bindesböll, en afhandling om det momentana och succtssiva inöm de bildande konsterna med särskildt afseende rå Lessings teorier i debna fråga; en uppsats öfver Ghibertis berömda bronsdörrar i Florens, redogörelser lör konstsaimlingarne på Rosenborg, Charlottenborg o. s. v. och i arbetets litterära afdelning mer och mindre utförliga kritiker af Ibsen, af Winther, af Evald, af Goldsmidt med flera såväl äldre som nyåre skalder och romantörfattare. -Afven om man här öch der icke kän dela författarens uppfattning, fiones dock i detta arbete rätt mycket läsvärdt och underhållande. Af öfriga pyutgifna danska böcker nämna vi Lervognen; Et indisk Skuespil, oversat af E. Brandes, i flera afseerden en ganska märklig öreteelse, det äldsta indiska drama man känver, troligen förskrifvande sig från första ller andra århundradet af vär tideräkning. Hvad man än må tänka om detta dramas poetiska värde, som åtminstone i jemförelse ned Sakuntala icke. håller profvet, eger let dock ett stort kulturhistoriskt intresse såsom en i kraftiga drag och ofta med mycken grotesk humor utförd bild af det indiska olklifvet i äldre tider. — Vidare ha vi att till let allra bästa anbefalla ett originalarbete af Thomas Lange, en roman kallad Åen oj Havet, som med rätta väckt uppseende oc slifvit äf den danska: kritiken synnerligen ördelaktigt-bedömd.-En-stor talang i fornelt afseende, i förening med en rik fantasi ch en i våra dagar temligen sällsynt mystisk romantik skänker åt denna dikt ett egenlomligt behag, på samma gång som bokens etiska syftning emellanåt kan gesläsaren anedning till ganska allvarsamma betraktelser. Mindre betydande, eller till och med rent af obetydlig, är en annan roman i mycket prydig typografisk utstyrsel, men till innehållet; mindre lyckad, Zitta eller Domkirkens Datter af Ole Christian Lund. Den säger sig vara on berättelse från Kristian den andres tid, ch händelserna äro förlagda till Roeskilde,! ehuru läsaren äfven förflyttas till annat hållj såsom t. ex. till riksdagen i Worms, der törattaren, besynnerligt nog, låter oss vara vitne tiil den allbekanta episoden, då Luther i. jaf svaret: Här står jag och kan icke anat. Någon historisk färg har författaren cke lyckats skänka sitt arbete, der han för-j söker sig på egen hand och icke följer all-; nänt tillgängliga historiska läroböcker. — Al-: Irig kallas en nyutgifven roman at en ung: lansk författarinna, som icke ännu bortlagt:: unonymiteten, ehuru flera föregående arbeten af samma band, Amalie Vardum,, Tekla Bichel m. f. blifvit af allmänheten gynsamt nottagne. Äfven denna berättelse är rätt underhållande, trots sin rikligt tilltagna längd, och gör i det hela taget ett behagligt in-: ryck, särskildt -genom det innerligt goda: humör, den belåtenhet med lifvet, och särskildt med författarelifvet, som ofta och på stt mycket naift sätt skymtar fram. I j 4 NH Ofversten i danska infanteriet O. Vaupel! nar börjat utgifva ett större krigshistoriskt ! rbete, som äfven i Sverige och Norge bör : unna motse ett större antal intresserade lä-! are, nemligen Den danske og norske Hers ; Historie. Arbetet utkommer i 25 å 30 häfen om 2 ark hvartdera och illustreradt genom pianscher i färgtryck, hvarmed historie1: nålaren Lund förser verket, efter tecknin! gar, kopparstick och målningar från de tre ; istförflutna århundradena. Det oss tillhan-:; lakomna första häftet innekåller begynnelsen afinledniogen, som omfattar perioden från. ; 1660 till 1660, hvilket sistnämnda år först i on stående här upprättades i Danmark. ; ; Vi afsluta denna öfversigt, i det vi nämna att ett par häften af den gamle Grundtvigs dikter i dessa dagar lemnat pressen i ny upplaga, besörjd af sonen Svend Grundtvig,