Brefdufvan. Frid vare öfver dina vingar Och ära åt ditt tålamod, Du, stackars fågel, när du svingar Kring jordens nya syndaflod, Och, som i arkens dagar redan, Med tröstens bud kring verlden far! — Hur allt har sig förändrat sedan, Du är dig lik som då dåu var. Du fruktar ej att dödar syfta Hvarthelst du flyr på luftens stig Och vet ej af att sorgsne snyfta Hvar qväll välsignelser åt dig. Ej någon tack begär din sträfvan, Ej något hot den aktar på. Den Evige, gzom gaf dig bäfvan, Gaf dig ju troheten också. När härar såsom stoft förströddes Och välden fingo bubblans slut Det blygaste af allt som föddes Har Han till vitne korat ut, Att varna dem, som folken kufva Och tro sig tyda Herrens bud: Den högsta verldsmakt är det ljufva Och blott det rena tolkar Gud. a—B—6c. RT rr