ordningens införande, nemligen i Första kammaren generallöjtnanten frih. J. W. Sprengtporten och i den Andra grosshandlaren L. J. Hierta. Vi återgifva här de tal, med hvilka de öppnade kamrarnes sammanträden. Frih. Sprengtporten yttrade: Mine herrar! Under den jemförelsevis korta tid, som förflutit sedan den sista riksdagen upplöste sig, har vår verldsdel upprörts af händelser, till hvilka vi förgäfves forska efter ett motstycke, huru långt tillbaka i häfderna vi än må förflytta oss. Och, ehuruväl vårt älskade fädernesland endast på afstånd skådat de strider, som utkämpats på lif och död emellan tvenne ädla folk, med hvilka vi i tiderna stått i nära beröring och knutit vänskapliga förbindelser, har det likväl icke kunnat blifva känslolöst för de lidanden, till hvilka det varit vitne. Följderna för menskligheten af dessa betydelsefulla tilldragelser kan endast framtiden uppenbara, men de lärdomar de erbjudit ligga oss närmare, och ibland dessa igenfinna vi en förnyad påminnelse om den välkända regeln: att ett folk, som önskar bevara freden, bör vara beredt på, att kunna försvara densamma. Men härtill fordras, att de krafter det bär i sitt sköte städse blifva så begagnade, att de liktidigt verka till en fortgående utveckling af dess hjelpmedel och till befåstandet af dess trygghet. ch det är äfven ur denna synpunkt vi med tillfredsställelse kunna anteckna den märkbara förbättring i vårt lands ekonomiska ställning, som inträdt under de tvenne sista åren, hvilken visserligen hufvudsakligen bör tillskrifvas de gynnsamma årsväxter, som under denna tid belönat odlarens mödor, men hvari jemväl en uppvaknad företagsamhet inom flere näringsgrenar och det sträfsamma arbetet icke bör frånkännas-sin andel. I hvad för öfrigt rör vårt lands frid och medlen att betrygga dess oberoende, förlita vi oss med full tillförsigt på vår regerings vaksamhet och svenska folkets aldrig slocknande fosterlandskänsla. Vi kunna sålunda, utan att låta oss störas af tidens oro — om ock med uppmärksamhet på dess kraf — öfvergå till våra förhandlingar, hvilkas begynnelse jag nu, jemlikt riksdagsordningen, går att för eder, mine herrar, tillkännagifva. Sammankomsten är öppnad. Hr Hierta helsade med följande ord Andra kammarens ledamöter: Mine herrar! Då Andra Kammarens ledamöter i dag för femte gången efter den nya riksdagsordningens införande samlas till sina gemensamma rådplägningar och beslut om fosterlandets angelägenheter, är det en stor tillfredsställelse, att den välkomsthelsning, hvarmed vi trycka avarandras hand, för flertalet inom denaa församling jemväl innebär förnyandet af en på detta rum redan vunnen fyraårig bekantskap, hvilken sammanknutit talrika band af högaktning och vänskap. Och om vi, vid en återblick på denna riksdagsmannabana, måste erkänna att den unga representationen, hvars inträdande helsades med så varma lyckönskningar, ännu i många delar icke motsvarat landets förväntan; om våra arbeten hittills, af flera orsaker, hvaribland en väsentlig torde vara att söka i riksdagarnes korthet, hufvudsakligen blifvit inskränkta till besörjandet af vilkoren för statsmaskinens orubbade gång, medan erkändt vigtiga förbättringar i den borgerliga och ekonomiska lagstiftningen kommit att skjutas åsido eller lemnas ofulländade, så böra dock, i följd af representationens årliga sammanträde, svårigheterna äfven i det senare hänseendet kunna öfvervinnas genom allvarliga bemödanden. Det kan åtminstone betraktas såsom en icke ringa grund till förhoppning om ett lyckligt samarbete, att den skiljaktighet i åsigter, som alltid måste finnas inom rådplägande församlingar och som gifver sig luft i mer eller mindre lifliga, stundom måhända häftiga uttryck, enligt en fyraärig erfarenhet inom denna kammare icke såsom på så många andra ställen, urartat till ohjelplig partisplittring eller fiendskap, Att detta goda förhållande äfven hädanefter måtte fortfara är den uppriktiga önskan, hvarmed jag nu har den äran att på grund af föreskriften i 33 S R. O., öppna desta sammanträde. Åldersordförandena nämnde derefter de ledamöter, hvilka borde såsom deputerade begifva sig till slottet för att hos konungen beära talmän. Första kammarens deputation anfördes af frih. Skogman, A: dra kammarens af hr Asker. Vid återkomsten till kamrarnes samliogsrum tillkännagåfvo ordförandena att konungen utnämnt: i Första kammaren till talman, landshöfdingen grefve G. Lagerbjelke och till vice talman f, d. statsrådet O. J. Fåhreus; i Andia kammaren, till talman erkebiskopen A. N. Sundberg och till vice talman kaptenen C, A. Mannerskantz, således samma personer, som vid de senaste riksdagarne beklädt dessa platser, Då grefve Lagerbjelke intog talmansstolen helsade han kammaren med följande ord: Mina herrar! Den tid som förflutit sedan riksdagens arbeten sist afslutades har medfört tilldragelser af verldsbistorisk betydelse och af oberäkneligt inflytande på Europas framtid. Om vid verldshändelser, sådana som dessa, verkningarne deraf, mer eller mindre, låta sig öfverallt kännas, har dock vårt lands afskilda läge, vid dessa likasom vid flere föregående politiska förvecklingar inom vår verldsdel, tillåtit oss att undvika allt eget uppträdande och att fortfarande egna våra krafter åt fredliga värf. Denna lycka, i och för sig sjelf stor, har ytterligare blifvit gynnad gerom en god skörd af jordbrukets alster ; och Sveriges folk kan sålunda; samma gång det egnar sitt hjertliga del för de lidanden kriget medfört, med tacksam glädje skåda tillbaka på gin egen lugna fycka. Den goda dagen är dock gifves, icke endost för att åtojutas. utan för att med Klokhet och kraft användas. Först då blifva dess välsignelser rätt fruktbärande, först då varaktiga. Måtte allid denna sanning rätt behjertas; och em, hyilket Försynen nådeligen länge afvände, äfven till oss den onda dagen sedan kommer, den skall då i Svea land blifva en gäst, till hvilkens mottagande allt finnes förberedt. Med djup känsla häraf och under en liflig öpskan om lycka och framgång för kammarens nu förestående arbeten till ett älskadt fosterlands väl, anhåller jag vördnadstullt att i herrarnes vänskap och förtroende få vara innesluten. I Andra kammaren välkomnades talmannen med några ord af ålderspresidenten hr Hierta, som lyckönskade erkebiskopen till den nya värdighet inom svenska kyrkan, till hvilken han blifvit utnämnd, och uttalade kammarens glädje deröfver, att han oaktadt sin förändrade lefnadsställning mottagit detta värf, till hvilket man varit förvissad att konungen skulle önska kalla hosom. Ätven åt de egenskaper, som göra hr Mannerskantz af kammaren värderad, egnade hr Hierta en hyllving. Erkebiskop Sundberg yttrade derefter, i det han mottog talmansklubban: Mina herrar! Det är sannolikt för många bland eder ovänkamrarne samma ledamöter som vid alla föregående riksdagar efter den nya tadt att nu se mig åter intaga Andra kammarens talmansstol. Förändrad lefnadsställning har nemligen medfört svårigheten att fortfara med ett uppdrag, som, så länge det räcker, tager mannens kraft odelad i anspråk. Då emellertid H. M:t konungen velat ånyo hedra mig med sitt förtroende och jag dessutom af erfarenheten från föregående år hemtat tillräckliga skäl för den öfvertygelsen, att kammaren sjelf icke önskade någon förändring, har jag ansett mig böra ännu en gång tta na Man ifrågarande hefattningen. Att hon -— pm tt 00 OM (ÅA MA 08 om ON FÅ KT ns NA G mr rm OR mA oo mh a ch AR FR kg FR bn VM PR AK Du AP Ott mm jr I my tt FÖ FNJOQ — Fr 0 Fr O PR AA je 0 — kt fr FR ft fr eh (DN