andra handen och tråda dansen tillsammans — då skall jag nog taga vara på den. Måhända föresväfvade honom en tanke på att syssloiöshet ej var genaste vägen att förvärfva sig rikedom, ty Roland ställde åter stolen tillrätta och började ifrigt arbeta. Då han skrifvit två rader bar han papperet till mr Browa. Duger det här månn tro? Jag har visst kommit ur vanan. Mr Brown gaf ett bifallande tecken. Han förstod sin sak bättre än att lemna något göromål af vigt åt en obepröfvad och nykommen skrifvare. Är ni slägt med sir Richard Yorke? frågade han Roland. Ja, det är jag och jag skäms för honom. Gamle Dick är min farbror och unga Dick, huns son och arfvinge, är min kusin. Den vamle är en riktig snålvarg som aldrig kan förmås att hjelpa någon. Han är visst lika fattig som Carrick, men jag vill ej kalla det för en ursäkt, ty hans egendom är pantsatt till sista styfvern. Mr Browa var ej i behof af de upplysninsar dem Roland så öppet meddelade. Greatorex Greatorex voro sir Richard Yorkes ombud i affärsväg och mr Brown var ännu bättre än Roland bekant med baronetens förmögenhetsvilkor. Jag kunde tro att det var någon slägtskap, anmärkte mr Browa. Ämnar ni stanna någon längre tid vid vår byrå ? fortor han, inom sig undrande att Roland med ;venne så betydande onklar skulle behöfva vara der alls. Jag får väl stanna här för alltid, inte annat jag vet. Jag skail få tjugu shillings veckan. Men jag må säga, mr Brown, hvarför har ni perok? Tvifvelsutan fann mr Brown frågan något