Nationalförsvarsfrågan blir, som sagdt, denna riksdags hufvuduppgift, det problem den är kallad att lösa och som skall gifva den sin betydelse i våra häfder. I förhållande till henne måste i nödfall alla andra frågor maka åt sig, huru i och för sig vigtiga åtskilliga biand dem än kunna vara. Jernvägsfrågorna skola naturligtvis tilltvinga sig en icke ringa uppmärksamhet vid riksdagen,, och det är blott att önska, att de icke må komma att förrycka behandlinEn af andra vigtiga angelägenheter; framörallt att de icke må afvända uppmärksamheten från den stora angelägenhet, på hvilken vårt folks vara eller icke vara såsom sjelfständig nation kan blifva beroende. Kommunikationsanstalternas utveckling är likväl af den omätliga vigt, såväl för den materiella utveckling, som skall sätta oss i stånd att hålla jemna steg med andra nationer och att underkasta oss de uppoffringar, som åtgärderna för vårt försvar erfordra, som äfven direkt med: hänsyn till möjligheten att med framgång försvara oss, om landet blir utsatt för fiendtligt anfall, att de visserligen förtjena afseende vid sidan af och jemväl i sammanhang med försvarsanstalterna. — Ett betydande stöd för försvaret är t. ex. tillvaron inom landet af en stor jernindustri, och denna omständighet hänvisar således på vigten af bergslagsbanors befrämjande. Och vid bestämmandet af banornas läge och riktning måste äfven i någon mån tagas i betraktande deras förmåga att gagna armåns rörelser och transporter i krigstid. Vid senaste riksdag förbisågs detta på ett oförsvarligt sätt af den) sida inom representationen, som hade majoritet i besluten om jernvägsriktningarne; och regeringen, ehuru on hade genom sina fackministrar på ett öfvertygande sätt framhållit sakens betydelse, var karakterslös nog att i det afgörande ögonblicket bidraga till kullkastande af sin egen mening och till uppoffrande af det stora fosterländska intresse, som härvid stod på spel. Såvål af denna anledning, som äfven till följd deraf, att den norra stambanan erhöll en riktning, som, enligt åsigterna hos en mycket stark minoritet inom riksdagen. är den ur industriel och ekonomisk synpunkt minst lämpliga man kan tänka sig, är det väl möjligt att frågan om den norra stambanans sträckning än en gång upprifves. Att detta åtminstone blir fallet med frågan om byggnadssättet lärer väl få anses otvifvelaktigt, då en verklig majoritet af riksförsamlingens samtliga medlemmar hade beslutit tillämpning af det smalspåriga systemet, e huru, på formalistiska grunder, dess votum förhindrades att få formen af ett riksdagens beslut. När frågan om ytterligare anslag till norra stambanan förekommer, hafva några arbeten på denna bana ännu icke kunnat taga sin början, och riksdagens majoritet har således fullkomligt fria händer att då göra sina åsigter om byggnadssättet gällande, hvarvid man bör hålla sig förvissad att besluten formuleras på sådant sätt, att de blifva. verkligt förbindade. Hade icke den sista riksdagen lemnat oss i arf nyss antydda tvistefrön, skulle vi denna gång kunnat hoppas att alla ytterligare strier om stambanor kunnat undvikas, ty om några nya sådana banor, utöfver de redan beslutna, lärer väl för närvarande icke blifva fråga. Väl kunna olika meningar uppstå om det belopp, som bör för de nu beslutna banornas fortsättning anvisas; men då i detta hänseende nu synes ha etablerat sig en praxis, som, med hufvudsakligt afseende på statens fiaansiella hänsyn, begränsar det årliga anslagsbeloppet till omkring 3 millioner rdr, utan afseende på att fortsättning af arbetena på två stora bansträckniogar i så liten skala icke är det ur ekonomisk synpunkt mest välbetänkta förfaringssättet, så torde någon all varsam strid rörande anslagsbeloppet icke denna gång vara att befara. Så mycket mera omtvistad torde frågan blifva om den ordning,3i hvilken de många ifrågasatta enskilda banorna skola komma i atnjutande af statens understöd. Jemväl i afseende å formen för detta understöds meddelande torde åsigterna komma att blifva delade. Vi känna icke i hvad mån regeringen kommer att adoptera och såsom sina för riksdagen framlägga de förslag, som afgifvits af den komite, som haft uppdrag att uppgöra plan för enskilda jernvägsanläggniogar; men temmeligen gifvet är, att om, på sätt komiten föreslagit, fråga blir om fastställande af en viss ordningsföljd, i hvilken de banor, som anses förtjenta att af staten med anslag understödjas, skola, under loppet af ett visst antal år, deraf komma i åtnjutande, lokalintressens skola komma att täfla såväl om förmånen att få sina bauor hänförda till den med anslag gynnade klaesen, som ock om en förmånlig plats inom densamma. Vi skola icke för det närvarande sysselsätta 0ss med någon granskning af komitåns arbete, som företer det mycket egendomliga, att bland de banor, som i främsta rummet föreslås att komma i åtnjutande at statsunderstöd, förekommer en linie Köping—Westerås—Sala, hvarom någon framställning icke blifvit gjord från den ort, om hvilken fråga är; vi skola endast korteligen nämna, att komiten indelat de 33 banor, som den behandlat, i tre grupper: den första omfattande de banor, som at komiten förordas att, såsom tillhörande sekundärnätet, i viss ordningsföljd understödjas med anslag till belopp af en fjerdedel af anläggningskostnaden; den andra, omfattande dem, som af komiten betecknas såsom tillhörande tertiärnätet eller lokalbanorna, hvilka förordas till låneunderstöd till belopp af halfva anläggningskostnaden, i dan Avdning wanaringsan nräfgar dam hära daraft