STOCKHOLM den 11 Jan. Den stora fosterländska frågan. IV. Efter det afbrott, som helgen med sin annonsöfversvämning, sin litteratur, sina juloch nyårstankar o. 3. v. vållat, återkomma vi till serien af våra betraktelser i den fråga, som under den närmaste tiden bör stå främst på dagordningen och som framför andra bör taga den snart började riksdagens uppmärksamhet och bemödanden i anspråk. En af de allra vigtigaste frågorna vid införandet af en ny försvarsorganisation, grundad på allmän värnepligt, är den, huru man skall få tillräckligt antal skickligt befäl och underbefäl, så att ingen af den mobiliserade styrkans särskilda afdelningar, intet af de olika uppbåd, som organisationen i hela sin . utsträckning komme att omfatta, skulle sakna sin på förhand bestämda ledning, och att under ett blifvande krig denna ledning kunde bli sådan, att nationens ansträngningar och manskapets redobogenhet att offra lif och bloa för täderneslandet icke blefve fruktlöst förspilda. . För närvarande är det i nämnde hänseende : högst illa stäldt. Afven om man skulle an-! taga, att indelta armåns officerare, oaktadtl. en stor del af dem äro jordbrukare, brän-: vinsbrävnare, spanmålshandlare o. s. v.långt: mera än militärer, kunna betraktas såsom l: fullt vuxna sitt kall, så kan det befäl som nu fiones knappast anses tillräckligt för en krigsfot af 50,000 man med dess staber och depöter. Försvarsutskottet vid 1867 års riksdag egnade en allvarlig uppmärksamhet åt denna vigtiga sak och föreslog, att det ökade befäl, som erfordras för infanteriet, skulle anskaffas, de!s genom fullständigt befäl på stat för tre bataljoner vid hvarje af stamregementena, dels tör fjerde bataljonen genom beväringsoch s. k. haltsoldsbeftäl. Det sistnämnda skulle åstadkommas genom ett föreslaget stadgande, att på stat anställde officerare och underofficerare, efter minst 10 års tjenstgöring och derom gjord ansökan, skulle af K. M:t öfverflyttas på s. k. half sold, som dock icke finge öfverstiga den för graden bestämda pension, mot befrielse från all annan tjenstgöring i fredstid, än de årliga befäls-, regementsoch beväringsmötena samt då K. M:t funne omtankan för rikets säkerhet det påfordra; men med bibehållande af sin turoch befordringsrätt vid regementet. Det s.k. beväriogseiler reservbefälet skul!e åter bildas bland de beväringsskyldige, som i sådan OgenSkep aftjena sin värnepligt. Den, som önskade att såsom befäl fullgöra större eller mindre del af sin värnepligt, skulle helst före beväringsålderns inträdande, derom göra anmälan hos vederbörande regementschef; vid denna: anmälan skulle bifogas betyg å det mått af allmän skolbildning, som K. M:t för o!.ka befälsgrader fönne godt att stadga; sålunda antagen sökande borde derefter, för att blifva befordrad till reservofficer eller reservunderofficer, genomgå de praktiska öfningar och -teoretiska kurser, som K. M:t, med hänseende till de ringare fordringar, som å dylikt befäl måste göras, funne för godt att stadga. Efter vannen befordran borde reservofficer tjenstgöra minst under trenne samt reservunderofficer minst under tvenne års möten, hvarför han blott skulle erhålla tjenstgöringspenningar. Dylikt reservbefäl skulle utan vidare pröfningar i fredstid kunna befordras till och med löjtnantsgraden samt i krigsreserven och landstormen till och med majorsgraden; i krigstid deremot borde all befordran blifva fri. Utskottet föreslog derjemte, att sådana åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom tillfälle beredes att jemväl ur manskapets leder ega tillgång till befäl. Bland de punkter, hvilka 1867 års riksdag, genom sammanjemkning af kamrarnes beslut, kunde i skrifvelse till K. M:t framställa såsom resultat af förhandlingarne i försvarsfrågan, var äfven en, som uttryckte den åsigt: att befälet skulle ökas, dels inom den fasta stammen, dels genom halfsoldsbefäl och dels genom beväringsbefäl. I det förslag, som krigsministern statsrådet Abelin, till följd af nyssnämnde riksdagens skrifvelse, utarbetade och hvilket meddelades åt 1859 års riksdag, hade han ock i öfverensstämmelse med ofvan citerade punkt föreslagit, att befälet skuile ökas, dels inom stammen med ungetär 150 fasta officerare, 200 underofficerare samt 1200 korporaler och vicekorporaler, dels med omkring 200 halfsoldsbefäl samt ett obestämdt antal bland de värnepligtige utbildade officerare och underofficerare. I afseende på halfsoldsbefälet hade krigsministern helt och hållet följt de iaf 1867 års försvarsutskott föreslagna, af oss bär ofvan omnämnda bestämmelser, med tillägg att halfsoidsbefäl efter uppnådd pensionsålder, vid afskedstagandet skulle erhålla den för graden bestämda pension ur armens pensionskassa, svida stadgade inbetalnicgar till nämnda kassa egt rum. Krigeministern hade deremot modifierat, närmare utvecklat och detaljerat bestämmelserna i afseende på det reservbefäl, som ur allmänna beväringen skulle bildas. Enligt hans ifrågavarande förslag skulle yngling, som önskade fallgöra sin värnepligt i egenskap af befäl, tvenne år före inträdet i värnepligtsåldern derom till vederbörande regementseller kårchef ingifva ansökan, med bifogadt betyg om innehatvande af samma mått skolbildning, som erfordras för inträde a ———Ivv—?2s ?