sig vid att lefva tillsammans med sansculotterna, som ju utöfva ett odrägligt tyranni? 0. 8. V., 0. 8. V. Jag svarade såsom jag borde, d. v. s. att patriotismen hade närmat afstånden till hvarandra, att det föröfrigt ej var fråga om något tyranni, icke om några sansculotter, utan blott om medborgare, som tillsammans tjenstgjorde vid befästniogarne, öfverlempande åt kommande tider omsorgen att reglera deras ömsesidiga förbållanden. Kanslern inträdde medan vi samtalade, rasslande med sin sabel; ban satte sig gränsle på en stol midt emot mig och reqvirerade bourgogne. Hofmästaren inträdde, åtföljd af karlen med det blacka skägget; de satte fram åtta buteljer. Hr von Bismarck slog i af den ena; vinet var Nuits och föll ej i smaken. En ny butelj slogs upp; denna gång tycktes kanslern vara belåten, han lyfte upp glaset mot ljuset, betraktande vinets färg, och utbrast: Förträffligt! Det är Romane!o Ni är konnässör, hr grefve, sade jag till honom, och då bör ni vara nöjd med vinkällaren här i huset. Han inföll: Ni misstager er, sade han lifligt, vinet är icke från det här huset utan från Hötel des Reservoirs. Jag är gentleman, min herre, och mitt samvete förbjuder mig att för egen räkning göra den minsta reqvisition. Allt hvad jag behöfver betalar jag, jag vill ej att mina söner skola rodna för min skull. Detta törklarar också,, tillade han, pekande på bouteljerna som begagnades till ljushållare, det tarfliga tillståndet här. Då han tycktes af det tviflande småleendet i mitt ansigte sluta till att jag ej rätt ville tro på hans ord, ropade han på betjenten: Hur mycket betalar ni för detta Romanöe-vin? Sex eller åtta thaler, ers excellens, stammade betjenten, jo, det är åtta thaler, tror Jag. äa hade ingenting att svara då han åberopade detta intyg, något som i alla händelser ej vitnade om mycken takt. Konversationen fortsattes i samma ämne och grefven talade om sin källare i Berlin. En utmärkt källare., sade ban, ty ja har en fournisseur som ej finns maken till, markis de T.., som ni neg lärt känova i Paris. Det är en diplomat, som en gång i sitt lif öfverträffat Talleyrand, i det han ställde så till att han blef markis utan att kejsaren visste af det. Han var son till en rik egendomsegare på landet och hette Lemarquis kort och godt. Hsn lyckades bli beordrad att begifva sig till Frankfurt, såsom attach vid franska beskickningen, och tillads af denna anledning till sitt pamn namnet på en af sin fars egendomar och så kallade ham sig Lemarquis de T... Efter hand lät ham skrifva sitt namn i två erd och slutligen skref han det sjelf så. Han kom tili Berlin, jag kände till historien, och som jag fann att han hade nöje aft att höra sig kallas markis, smickrade jag denna hans svaghet och vid en diplomatisk middag lät jsg lägga under hans kuvert en matsedel, på hvilken hans titel var skrifven på det mest aristokratiska sätt i verlden. Han kände sig högst belåten härmed och följande dagen skickade han hem till mig en korg med utsökt bourgogne-vin, en produkt af hans jordegendomar i Frankrike. Sedan dess har han varit min fournisseur och jag är belåten dermed. Hr von Bismarck berättade allt detta med så osökt glädtighet, att man ej skulle kunnat tro honom vara den slipade diplomat, hvars skicklighet i detta ögonblick höll hela! Europa i oro. Vi talade sedan om Paris, som han Jlåt. sade sig tro vara utan alla resurser, om parisarne, som utan tvifvel blott längtade efter att få kapitulera och förbannade herrarne i Aötel de Ville. Jag tog honom ur denna villfarelse och visade honom att Paris hela befoikning var besluten att försvara sig till det yttersta — något som han alideles icke ville tro. Egevkärleken uppehåller dem för närvarande, sade han, och den är bottnen i franska karakteren, men den skall ej hålla stånd mot ett verkligt lidande. Man skall aldrig kunna inbilla mig, att Paris är en hjeltemolig stad, och slutet skall ändå bli att vi göra vårt intåg der. UR OA — j Det kommer ej att gå så lätt, såvida ni. nte beslater er för att förstöra staden genom en bombardering och att offra en stor del af ar armå. Det sätt som kommer att användas rör pj migp, er han, det blir, gpörakprnns sak; ifall jag finge ge mitt r er vid lag — hvilket a ej får .— så skulle jag aldrig föreslå ett sådant anfall, emedsn jag tror, liksom ni, att parisarne ega mod i förening med handliog och att de skulle göra ett lifigt motstånd och i sådant fall skulle vilida stora förlpster. Men den insatsen är ej det spelet värd, helst vi ärn säkra att segra blott vi äro lite tålnodiga, tack vare två mäktiga allierade som vi hafva i staden: de röda och hungersnöden. 4 ; De röda tyckas dock vara tillräckligt hållna i tygeln af nationalgardet; och hvad hungersnöden angår, så-kan det dröja länge innan den infinner sigo FA M Må vara! Vi skola vänta i tip år om det behöfs, men vi skola hålla vårt intåg, Det ir en sak som konungen beslutit.; han vill skona 1 Paris s mycket som möjligt, men han kommer j att underteckna freden på annat ställe än i;I Tuilerierna. Denna tanke är så djupt rotad konungens vilja, att H. M. för detta fältågs skull återupplifvat Jerokroiearden, hyil1 i 1 ken ej utdelats sedan 1815, och han har in-!; viterat de få qvarlefvande innehafvarne afl lenna orden att infiona sig i högqvarteret,! ör aft för andra gången intåga i hufvudstaden i illsammans med dessa af ä höljda veteraner. Och ni fruktar icke, i händelse det drager ut på tiden, ankomsten af en armg till understöd eller hela Europas intervention ? bHvarifrån taga denna armå? Från Loire, ler några bataljoner, som mera äro menniskoskockar än regullera t:upper, blifvit sprängda? Från Metz, hvars othungrade garnison hvarje lag skickar oss parlamentärer för att under-:! ;andla om kapitulation? Gör er ingaillusioer! Frankrike har iggen armå vidare: och H r bl Pp r Pp r xX,