DB ae mm mm mzo28 det är långt. Det hus hr von Bismarck bebor ligger vid en af de dystraste gatorna i det dystra Versailles. Dess yttre är mycket anspråkslöst. När jag inträdde i denna helt sparnn a nn tanska boning, tänkte jag på plundringarne, på tvängsreqvisitionerna, på vagnslasterna med dyrbara mödler, som expedierats till Tyskland, och jag beundrade den omsorgsfulle skådespelaren, som döljer sig bakom den utmärkte kanslerens mask af soldatlik öppenhet. mn enda betjent fanns vid ingången. Vid inträdet i antichambren kom en varm luft emot en, herrn i huset mår så bra i -Idenna bakugnsvärme, den är så gynnsam tör utkläckandet af hans stora planer. Vida miltärkappor och stora stöflor hängde och stodo rundt kring rummet. På ena sidan höll sig en hop individer med ful uppsyn, hvilka arbetade med att lägga i ordning en mängd papper. En af dem reste sig upp, aan tvitvel chefen; han hade långt, rödblackt skägg. Denne man, som skulle spela en viss roll i de äfventyr, som väntade mig i Versailles, var ett slags omäster Jacques., om hvartannat vaktmästare, lakej, kammartjenare, allt efter behof, i främsta rummet lämplig för J utförandet af chancelleriets lägre byråkratiska värf, i hvarenda tum polisspion. Hr von Bismarck, en praktisk man och som förstår huslig ekonomi, har vid inredJningen af sin militära boving tagit i sin tjenst Berlinerpolisens förnämsta stöfvare. Dessa hedervärda herrar kunna göra honom olika Islags tjenster, bespara honom bråket med en talrik personal, ty de äro snabba och päåpassliga. Hr von Hatzfeld, kabinettschefen, tog emot mig och vid hans åsyn antog min evinnerlige ledsagare, husarlöjtnanten, genast denna unI derdånigt stela attityd, som påminner om det bekanta uttrycket: Han ser ut, som om han sväljt käppen, med hvilken ban nyss blifvit mörbultad. Det rum hvari vi inträdde efter att ha vexlat några ord var fullt af rök och temperaturen ännu mer qväfvande än ute i anTtichambren. Två vaxljus brunno på chemiren, de voro nedtryckta i buteljhalsar cch lspredo ett sparsamt sken i den täta atmosferen. Midt i rummet på ett fult bord stod en kanna, innehållande ö!, samt fyra silfverbägare; resten af möbleringen var ingenting mindre än dyrbar. Tre personer befunno sig derinne: en general, som just smög sig sin väg vid min fankomst, vidare en ung man. klädd i en vid blå öfverrock och dagtiga stöflor, slutligen len kuriös herre, som satte på sig en grön I kappa med ståndkrage och gult foder, uppou Ön knäppt, så att man såg skjortbröstet och hängslena. Denna person var ingen annan än h. exc. grefse von Bismarck, Nordtyska förbundets ansler, för närvarande den suveräne herrskaren öfver Europas öden. Grefven steg upp och bjöd mig sitta ned i det han försökte åstadkomma ett vänligt leende, hvilket dock alldeles misslyckades. Efter att ha afhört mitt meddelande, hvilket på tyska öfversattes af löjtnant von Uslar, gaf han sin order åt den unge mannen i den blå rocken, son gick sina färde. Sedan dessa preliminärer voro undanogjorda, vände han sig till mig: Således finnas ävnu qvar i Paris medlemmar af diplomatiska kåren och af legationspersonalen?o frågade han mig. Utan tvifvel, hr grefve, och jag trodde att m sxde fallt reda på detta faktum, i synnerhet efter den not, som de i Paris qvarblifna sändebuden haft äran nyligen cillställa er, med anhållan om fri befordran af deras depescher. Det är sannt; men jag förstår alldeles icke denna envishet att stanna qvar i en stad, som är belägrad och öfverlemnad åt anarkien. Hvad er angår, så är jag ännu mer förvånad; spanska ambassaden ar ju, vill jag minnas, begifvit sig af för länge sedan. Ja, men äfven efter min afresa funppes tvenne attacheer, med uppdrag att skydda earkiverga och följa de militära tilldragelsernas gång, för att; ej räkna konsuln och några tjenstemän vid finanskommissionen, hvars vice ordförande jag är.v : Det der visste jag icke, återtog han, jag erfar med förundran, att några förhållanden ännu existera mellan er regering och de der herrarne i Paris...s Han tillade: Så, ni är vice ordförande i finanskonimissionen... men hur har ni kunnat resa utan att förut underrätta oss derom?, Jag ber om ursäkt, hr grefvenx, svarade jag, jag anlände till förpostlinierna, åtföljd af en parlamenptär, och j ag öfverlemnade till löjtnant von Uslar det här lejdebrefvet, genom hvilket kronprinsen värdigades bevilja mig rättighet att fritt passera. Vid dessa ord lemnade jag mina papper till hr von Bismarek, som, märkande att han lömde sin rang och bar sig åt som en gensarm i tjensteutöfning, gjorde en afböjande åtbörd. Åh, det behöfs icke, jag betviflar alldeles icke er identitet! Helt tvärt ombytande ton tillade han: Men pi har troligen iats ätit middag, tilllåt mig då invitera er dertill. Den blir visst inte lysande. Vår vanliga middagsstund är längesedan förbi och här i Versailles lida vi brist på allt. Den blåklädde officern kem in; kanslern presenterade honom för mig. Min brorson, grefve von Bismarck, som skail göra les honneurs under min frånvaro. Jag ber er ursäkta mig, jag her ett angeläget ärende att uträtta, mön jag skall enart vara tillbaka.n . Jag blet införd i matsalen, som såg lika tarflig ut som salongen. Systemet att beagoa buteljhalsar till ljushållare var äfven här tillämpadt. Hr von Bismarcks brorson eatte sig till venster om ig och hr von Hatzfeld till höger. Middagen eller kollationeno, sm det hatte, började; den foktades rikligen med bordeaux seb champagne, och under förevändning af konversation fortsatte hr yan Hatzfeid, precis som kanslern, att förhöra mig som en polismästare. I det