hetsa katolikerna i hela Iaropa mot cenj!ö italienska regeringen. Koffertarne i Vatikanen S stå färdiga, för resan äro de erforderliga di-1g plomatiska öfverenskommelserna gjorda, och j: vill man ej afbida våren och de ytterligare u krigshändelserna, så kommer den påfliga flyctk ningen att försiggå om några dagar. 7 MENDES IE Vid åtskilliga tillfällen har anmärkts, att sedan högsta domstolen blifvit förstärkt med flere ledamöter, hvarigenom de kunna arbeta d på två afdelniogar, har visserligen en skynd-2 sammare lagskipning i högsta instansen åstad!L kommits, men tillika inträffat, att mål af ls enahanda beskaffenhet fått en olika utgång å å den ena än på den andra afdelningen. b erigenom har en betänklig osäkerhet i lagskipniogen uppkomrmit, enär både rättsökande och underdömare måste blifva alltmera ovissa om lagens rätta mening, då den olika uppfattas och tillämpas i högsta instansen och följaktligen hvad i dagligt tal kallas prejudikater förlora all betydelse. Att detta föreställningssätt icke är oberättigadt, synes oss vinna stöd genom nedananförda redogörelse för tvenne på samma dag, den 2 sistl. November, men på olika afdelningar afgjorda i besvärsmål. 1. Etter föregången polisundersökning tiiltalade stadsåskalen Gilljam vid Stockholms !, rådhusrätt pantlånaren August Svensson, derföre att han af för stöld likaledes tilltalade foriren Per Pettersson till belåning mottagit, en stulen divansmatta. Då af vitnesberät-;,. telser. och öfriga omständigheter styrktes, k att Svensson haft anledning misstänka denj olofliga åtkomsten af omförmälda matta, fälldes han af rådhusrätten, under åberopande af 3 kap. 10 S-strafflagen, att för mottai: gande af nämnda matta böta 25 rdr. Svens-, son sökte genom besvär i Svea hofrätt än1 dring i detta beslat, hvilket dock af hofrät5 ten stadfästades, hvarefter Svensson fulid följde sin talan till högsta domstolen, som : den 2 sistl. November faststälide hofrättens utslag. g Detta beslut fattades enhälligt i högsta d domstolen (på första afdelningen) afjustitieråden Qvensel, Leubusen, Carleson, Bolin, H r s t r v ft t f cg å 2 r Om Mmmm os —er Dreijer, Olivecrona och Lagerstråle. 2. Likaledes efter föregången polisundersökning, instämde stadsöskal Gilljam till Stockholms rådhösrätt lanphandlerskan Christina Olsson, derföre att hon af arbetskarlen C. F. Lindström, som äfven för stöld tilltalades, hade tillbandlat.sig åtskilliga kopparkärl. Äfven i detta mål visade sig, att Christina Olsson haft skäl misstänka det omförmälda godsets olofliga åtkomst, och hennes; förseelse ökadesderigenom, att då poliskonstaplarne hos henve efterfrågade godset, nekade bon för vetskap om detsamma, tills visitation företogs. dervid en del af det stulna godset anträffades, då hon erkände sig hafva af Lindström köpt detsamma. Evär påtsgligt var att hon iulåtit sig i handel med Lindström under sådana omständigheter att hon haft skäl misstänka godsets olofliga åtkomst, -så fälldes bon, under åberopande af 3 kap. 10 strafflagen, att för handel med misstänkt person böta 15 rår, hvsrjemte hon ålades att utan lösen ntlemna till egaren godset och ersätta värdet af det öjriga till den som af henne köpt en dl deraf. Mot detta utslag anförde bon besvär i Svea hofrätt, dock enddst i afseende på böterna, men sökte ej ändring i beslutet om godsets återställande till-egaren. Hofrätten fastställde underdomstolens utslag. Christioa Olsson fullföljde sin besvärstalan till högsta domstolen i afseende på böterna, men enförde inga nya skäl för sitt befriande. Lindström hade emellertid icko lagligen kunanat bindas till stölden och således ej fällas till ansvar för tillöreppet af kopparkärlen. Högsta domstolen förklarade i utslag den 2 gstl, November, att något förhållande icke blifeit ådagalagdtipå grund hvaraf Christina Olsson kan anses lagligen förvannen om sådan delaktighet-i brott som i;3 kap. 9 och 10 85 strafflagen omförmäleg, hvädan alltså högsta domstolens flesta ledamöter funno, med upphäfvande af underdömstolarnes beslot, såvidt klagan derom blifvit fulltöljd, det ansvar i målet icke kunde Christina ÖOlssor. ådömas. 5 Detta beslut fattades å högsta domstolens andra afdelning al jostitieråden Cramer, Navj mann, Strandberg och Huss, hvaremot hofrättens utslag fastställdes af justitieråden Södergren, Almqvist och v. Hoffsten. Om i betraktande tages ba åbegopsts lagrommen — i ön har någon jan eng tagit, dolt, köpt, eller föryttrat gods som genom brottet åtkommet var — straffes efter som brottet var till, med fängelse i högst sex månader, eiler böters — och i 10:de har någon, utan vetskap om brott, gom anvan föröfvat, honom tillhandagått på sätt i 9:de I sägs, ändå att han haft skäl bonpom misstänka, straffes med böter — så kan man svårligen frigöra sig från den föreställningen att i dessa begge mål, ehuru af lika beskaffenhet, hvarandra motsägande beslut fattats i högsta domstolen. Att det hos Kristina Olsson anträffade godset blifvit stulet och sedan af henne inköpt är uppenbart: att hen haft anledning misstänka godsets olofliga åtkomst har ej undanröjts af den omständigheten att Lindström sedan icke för sjelfva tillgreppet kande till ansvar fällas: hon sökte genom sitt beteende, då godset hos henne eftorfrågades, dölja det, hvilket hon väl ej behöft göra, om ej åtkomsten varit misstänkt. Hviiketdera utslaget skall nu betraktas såsom prejudikat? . oo Då i det sist omförmälda målet fyre justitieråd friade, men tre fälide Kristina Olsson, så afgjordes saken medelst en röets öfvervigt. Då så beskaffade fall inträffa, synes särdeles önskligt om den åtgärden kunde införas, hvartill dock ett särskildt stacgande erfordras, ätt definitivt beslut fattades af samilige tjenstgörande justieråd;. Derigenom vannes, att målets afgörande ej komme att bero af en röst, och äfven att variationer i domsluten inom samma domstol förebyggdes. PVRRAETTLLITATEIER ÅAR — RR FR KN JA R a Kirk hogre rn Ordensutnämningar. Konungen hr den 24 December i norska S:t Oiafsorden PM Ad navtilkammendör presidenten för Smith