tänkta plan i verket. Pius IX är illamående, men ändock vore det icke omöjligt, att den allsmäktiga, om också blott kyrkligt ofeibara harmen och jesuiternas fortfarande enträgenhet skulle förmå honom att före konungens af Italien intåg vända den eviga stadens murar ryggen. En väl uppeldad suverän-banvaga skalle kunna föra den romerske påfven genom Österrike, kanske öfver Tyrolen till Tyskland utan alltför stora besvärligheter och förvandla denna resa i katolikernas ögon till en flykt och derigenom till ett triumftåg. Skall väl den allmänna meningen vara tillräckligt öfvertygad för att inse, att det här alldeles icke är fråga om religionen, hvars allt afseende förtjenande intressen en från alla verldsliga omsorger befriad påfve i sjelfva Rom i follaste oberoende bättre än förr och falikomligt fritt skulle kunna handhafva, utan att denna den gamle påfvens flyttning i sina hemliga motiver ingenting annat åsyftar än att gifva Pins IX skenet af att vara fånge och i fara i Rom och framställa honom såsom nödsakad till flykt samt derigenom upphetsa katolikerna i hela Earopa mot den italienska regeringen. Koffertarnei Vatikanen stå färdiga, för resan äro de erforderliga diplomatiska öfverenskommelserna gjorda, och vill man ej afbida våren och de ytterligare krigshändelserna, så kommer den påfliga flyctningen att försiggå om några dagar.