Bland nya företeelser på den periodiska Pressens fält är ingen så egoad att tillvinså sig en sllmännare uppmärksamhet och ett litligare deltagande i vårt land, som en inom vårt gamla brödraland Finland. — Det är en veckotidning, som bär namnet Vikingen. Den är särdeles väl anordnad och för dess utgitvande har sammanslutit sig en krets af unga, goda, friska krajter; men hvad som isynperhet här är egnadt att väcka intresse för bladet är dess angifna hufvudsyfte att kämpa för den svenska kulturen i Finland. Som man vet, har under de senare årtiondena en nationel finsk rörelse egt rum i Finland, hvilken varit fullt berättigad, för såvidt som den gått ut på att utbilda det finska språket till ett verkligt och fellständigt skrifoch kulturspråk, att höja och bilda den finsktalande allmogen, som utgör den hufvadsakliga befolkningen i de flesta at landets provinser, och derigenom ge den större massan af landets innebyggare en större intellektaell och sedlig motståndskraft met åen kotande barbarismen och korruptionen. Men ur detta berättigade arbete utvecklade sig efterhand genom förvrängning och öfverdrift de s. k. ultrafennomanska sträfvandepa, som afsågo ingenting mindre än att helt och hållet undertrycka de betydande svenska elementer, som finnas uti Finland, utrota den svenska kulturen inom landet och upprifva den bro, som denna kultur slagit emellan Finland och den vesterländska civilisationen. Dessa ultrafennomanska sträfvanden voro i sitt högsta flor i början 1850-talet; deras talmän förde ordet vidt och bredt och rönte föga gensägelse. Seadandess bar dock en reaktion gjort sig gällande emot öfverdrifterna och dessa ha börjat alltmera framstå i sitt rätta ljus, isynnerhet sedan den konstitiorella statsformens återuppväckande till lif öppnat nya, sunda banor för patriotismen. Annu bildar dock det ultrafernomanska partiet en tätt sluten falang af konsiderationslösa partimän, bland hvilka flere, t. ex. den bekante hr Koskinen (som egentligen heter Forsman, men afskuddat sig detta namn såsom ofioskt) med ytterlig förbittring och med den oerbördaste förvrängning af historien och sakförhållandena angripa svenskheten. Inom svensk-finska pressen har visserligen Helsingfors Dagblad redan länge trädt i opposition mot dessa öfverdrifter och framhållit nödvändigheten af ett andligt samband med Sverige och Skandinavien; men då detta blad är landets mest spridda och omfattande politiska tidning, som måste egna sin uppmärksambet såväl åt den yttre politiken som en mångfald at inre angelägenheter, kan den icke göra belysningen ar de fennomanska extra-vaganserna :till en hufvudsak. Det är derföre glädjande att en särskild organ, så som Vikingen, nu gör detta arbete till sin väsentliga uppgift. Vi tro att det nya bladet öiveralit inom Skandinavien skall kunna påräkna lifliga sympatier. Vikingen yttrar i sin prospektus bland annat följande: Så samvetsgrannt än vår tidringspress i olika riktningar söker fylla sitt värf, hafva dock inom densamma hittills endast föga eller i underordnad grad funnits representerade vissa intressen, hvilka på det närmaste sammanhänga med vår kulturutveckling och för dess förkofran samt vårt framåtskridande i allmänhet äro af genomgripande vigt. Hvad vi afse är i korthet följande. Det är för hvar och en bekant, att de historiska förhållandena hos oss grundlagt en odling, hvilken med sig hemtat de lagar, det samhällsskick, de institutioner, hvilka utgöra för oss en så dyrbar skatt. Denna odling, vår arfvedel af vesterlandets kultur, har icke blott förblifvit en historisk tradition; den har genom sekler rotfästat sig, den har genomträngt alla vårt sociala och andliga lifs förhållanden. I denna stund uppbäres densamma af en icke obetydlig litteratur, at en talrik bildad klass och der bakom af en god del af detta lands befolkning, den svenska. Det är för hvarje tänkande klart, att denna kultur, som så med tusende armar ingriper i vårt samhällslifs innersta, icke kan afkastas såsom man aflägger en begagnad drägt. Men den icke blott icke kan sålunda föraktligt skjutas åt sido, den bör och tår det icke. Den bör fastmera befästas och vinna förkofran, enär densamma som ett grundvilkor betingar vårt andliga framåtskridande och i all tid måste såsom ett väsentligt element ivgå i vår bildning. Och äfven oafsedt allt detta måste denna kultar hållas vid makt och utbildas redan derför, att det är en helig rättighet för den svenska befolkningen i vårt land att derifrån få suga lifskraft och näring, Icke den aritmetiska beräkningen, att denna befolkning utgör endast en så och så stor bråkdel af hela landets, utan helt enkelt nationaliteternas rätt att få lefva och lefva sitt eget lif, såvidt de hafva kraft dertill, är härvid afgörande. Den svenska befolkningen bör således se sitt språk, sin pationella bildning och egendomlighet värnad och utbildad; sträfvandet dertör är lika nödvändigt, berättigadt och aktniogsvärdt, som arbetet för den finska nationalitetens i vårt land upplysning och för utbildningen af dess språk. Det är endast sålunda, då intet intrång eller undertryckande af ett eller annat ——— —— — — — — — —— —-—-—-—-— r—— — -—