till vänner, äro derföre tyskarhe, som i teoretiskt afseende röjt ett så djupt begripande af andra folks andliga lif, öfverallt föremål för ingenting mindre än välvilliga känslor. Men också inom tänkanäcts eca3 rogloner bar den tyska andens underliga splittring inom sig sjelf, dess sjukliga sönderfallande i ytterligheter, hvilka han ej kan beherrska, anbragt sin osynliga hämsko. Sinneverlden är för tyskarne en oklar och dimhöljd verld; de betrakta den sigom ehdast en samling af tilltälligheter. Hegels Älosdk ät döt systematis ska uttrycket för den tyska lifsåskädningen, som har plats för allt utom för den menskliga individualiteten, Denna individualitet blir här endast en bubbla i det absolutas sjelfotveckling och der ligger löZen vigt på den för dess egen skull. Der finnes i Die Braut von Messina af Schiller ett af de icke få ställen, der hans ädla patos på grund af bristande sinne för det komiska, travesterar sig i det parodiska. Den ene af de tvenne bröderna, ilar nomligen nt med lidslsefalla ord för att rädda den okända systern, mön kommer i nästa scen tillbaka och förklarar, att han rnosat ut utan att fråga om hvar systern vore att finna. På samma sätt har också den tyske anden dragit ut med bevingade fjät, men har i hastigheten glömt att taga reda å Hvad Kan egentligen skulle söka; derföre är Han ock sbart sjunkit otinattad ned, ntad att ha egi kårneödöm öm lifvets riktiga adress. Sjelfva ha dock tyskarne ingen blick för det skriande missförhållande, som råder mellan deras sociala lif och deras teoretiska kultur; det är för dem en hemlighet, att denna kultor, i trots af all dess rikedom, är utan omgöstålt ände inäytands på det praktiska lifvet. Det uvuvarande kriget har ådagalagt Höra djupt förborgad denna hemlighet är för tyskarne sjelfva. . Den bär påpeksde inre splittripgen är af stor betydelse för att begripliggöra framträdäandet i Tyskland af en personlighet sådan som grefve v: Bistoårek. Döt är möjligt att hen ort viss synpunkt kan sägas stå under inflytande af samma panteistiska tankeströmvibg, som utgör grändnersen i Hegels filosofi, och att sålunda rikens öden, Hatitnens nppkomst och undergång för hans uppfattning f-armställa eig allenast gom böljeslagen i verldshafvet, dervid hån eger ett slags fatalistisk vissket om. att sjelf för ögonblicket uppbäras af den eviga nödvändighet, som styr det hela. Ervellertid fiones det näppeligen någon men-: niska, som har ett tydligare och starkareintryk deraf, att den tyska ktittrön med dess luttiga teorier och konstlade abstraktioner icke genom någon som Helst organisk nafvelsträsg står i eamband med det tyska samfondslifvet, der medeltiden änru herrskar nästan etiväldigt; endast allt emellanåt störd genom ett ryck i kedjan af den sogialistiska demokratier. Men Bismarck är helt säkert den ende nu lefvande tysk, som är i besitts nihg af en dylik insigt. Ännu en fanns, som pgde den, det var Heinrich Heine, som, i trots at allt, efter Gtöthes och Hegels nästen samlidiga död var Tysklands genialaste mån. Och märkligt nog, ungefär samtidigt med att Heine fick uppbära förebråelser at Börne för sin brist på ärlighet och pålitlighet gentemot je tyska ephetssträfvandena, och svarade gesom att öfverösa Börne med det giftigaste hån, tillbragte Bismarck tiden på sina gods ned reflektioner, som i hög rad synas ha itnat dem, hvilka Heine i dikten Denutschand. snställer öfver Tysklands framtid. Bisnarck förde änvu som godsegare ett så rildt lif, att han i hela trakten omkring benämndes gälne Bismarck. Men understuniom plägade han draga sig tillbaka från jagtär ier ock -dryckesgillen och sitta instängd i it bibliotek natt och dag, studerande strängt vetafysiska, historiska och golitiska skrifter, atan annan omvexling än länga fotvandrinsar, på hvilka han åtföljdes af en stor bulllogg. Den åsigt om nr evniskolifsets och historiens innersia mening, som pu under grubel och ansträngdt eftertänkande utbildade sig hes horom, har antagligen bragtsini den atgörande riktningen just gecom intrycket af le ideala synpunktersas hopplösa aflägsenhet rån lifvet och verkligheten. Då igterna unler de tyska idsalisternas behsndling visat ig så ytterst maktlösa, bief talet om ideer1as makt för honom ett stort nonsens. Måttstocken för en rcans värde ble! för honom ndast cch allevast havs duglighet att skickigt begagna sig sf de. gifna förhållandena. Hans sinne fylldes af dunkla stämningar, vilka smånisgom lägrade sig likt en trång hylsa kriog den märkliga typ, som genom wonom skulle i stor stil bli uppenbar för nenskligheten. TREAN