RET TI MVA VET POE RN RAR EM UTV ULEEIA gudoms tempel, likasom Janus-templet i Ro:n, skall stå öppet, intilldess att alla folkelag blifvit underkafvade och mensklighetens beligaste rättigheter öfverallt tramwpats under fötterna. — Ea sådan företeelse är för nutiden, hvad kömetens bödtecken på himmeja var för Ta men tli Hienskligkeens frätbökriana ålder bör den titrätta mera, än att oppskrämma sionet och sätta fantasien i rörelse. Det gäller här äått begripa och uttzda företeelsen på rfålant sätt, att folken fullt tydligt kunna förstå sig sjelfva. En sådan Bitydping ef den rolitiska sitnatixnet sökör lr Schmidt guva i fortskttnioa af uppsatest. Han påminrer derom, att åda de kämpande nationerna hvar för sig göra anspråk på att betraktas som civilisationens banerförare och mensklighetens ledare på vägen mot. dess högsta mål. I viss meniog är ock detta anspråk från båds hällen ett berättigadt: Tyskland och Frankrike förhålla gig till Hvardåndra söm tanke och hand: ling eller gom sigillet, till deså aftryck: T jr äbd, Kar Hiltillå farit feprosenlanteh för dö uvgsta tänkta kulturtankaärne och Frankrike för de högsta verkligajords. Och då de sistnämfidå Fa största betydelsen för mebstligbetens stora fertil, är det ej underligt, att Frankrikes nederlag har bragt sorg i så många hjertan, äfven ntanför Frankrike. Vid två särskilda tillfällen har Frankrike uvtöfvat ett alideles afzörande inflytande på menskiigbetens öden; första gångeh gönom enalssanten, dereftör genom revolutionen. Hajssatcen i Frankrike såvälsom i Italien innebar en pånyttfödelse ar det sant menskHR som änder medeltiden varit förqväfdt; idehvarfvets humanistiska studier röjde Fäigen för den tyska refotmationen, som i sin ordniog gaf vältkelsen till den under do följande ärbtindradena öppspirsnde friare riktniogen inom forskolngen, filosofien och kritiken, hvilken slutligen töoretiskt fick sitt utifyck I fälsefi om menniskans rättigheter och hvars praktiska följt blef revolutionen. Under ingen annan tidryrmd framträder på ett så slående sätt den ofven antydda motsstsen mellan den franska och tyska pationalkarakteren, På samma tid då franstwännen sätta stora och gagneliga kulturkräfter i verk amhet inskräocka sig tyskarne till att på tänkandets väg Söka efter bevis för handlingarnes terättigande. ÅA fransk sida företages en storartad samfondsomhvälfnirg till förmån för de menskliga rättigheterna; å tysk sida uppföres en filosofisk tanketyggnad om persoalighetens eviga betydeise: den kantiska pligtlären, Likasom nu frausgänren ofta, på grund sf de civilisatoriska impulser som från lem utgått, visat berägenhet ait anse si sjelfva som kulturfolket i egentlig mening, så hängifva sig tyskarne åt det underliga sjeltbedrägeriet, att de alestädes i sitt sociala och politiska lif äfven förverk!igat det tänkta sedlighetsoch rättsideslets furdsiogar. Den meningen är irgalonda sällsyrt i Tyskland, att det är i egenskap afdet kategoriska imfonlivets apostlar, iklädda den högre sedighetens parsar och svängande pligtens slagsvärd, som konung Wilhelm och grefve Bismarck nu draga fram i Frankrike, att det är i kraft af den högre invigningens rätt som de i hjertat af ländet tönderslita det franska folkets inbillniogar och vedtrampa dess orättlystnader. Denna samme mening gör det 1 t, buru en preussisk öfverste kan skrifva till Emile de Girardin, att preussarne segrat icke genom sio öfverlägsenhet i antal, utrustniog och bärens ledning, utan genom — protestantismen! En stor praktiskt kraftyttring har den tyska kultaren helt visst att uppvisa, nemiigen Luthers reformation vid dess första genombrott. Den romerska hierarkien hade ofta varit underkastad en skoningslös kritik, dess talrika brister hade blifvit blottade med skoningslöst hån; men det var först Luther, som faun det dkonstläde ordet; Hvari en alldeles ny princip rymdes, som blef en djupt i den bestående verkligheten iogripande makt. Men det stora initiativet slappades snart och i och med denna första kratyttring her intill närvarande tid den tyska andens prak tiska förmöga varit uttömd. Blott en enda personlighet har Tyskland egt under den nya tiden, som, utrustad med betydliga ideella krafter, pekat mot ott bestämdt mål i den verkliga verlden. Det var Fichte, som i Berlin, omgifven af fransmännens bajonetter, höll sina Reden an die deutsche Nation. Fichte hänvisade en gång skämtände till sin kraftiga kroppsbyggnad som bevis för sanningen af sin filosofi. Tron I väl, att jag skulle hafva dessx ben och dessa skuldror, wenn ich mir nicht jens Maximenr angeschnallt hättet Men dessa lifliga ord ega tyvärr ingen tillämplighet på förhållandet mellan de tadkempulser, som utgått från Fichte, och den tyska samfundskroppen. Fichtes enda egentliga afkowliog var den -motbjudande narren Tuarnvater Jaho, som, för att skydda tysk mandom och sedlighet, vilja afskilja ryckland från den omgifvande verlden gea ett bälte aF ödemarker och ogenomirängliga skogar. Fiebtestanke förhåller sig till Jabns förvridning af densamma, som ett ädelt, manligt ansigte till en löjlig karrikatur. Ett jiknande öde har träffat alla den tyska andens mäktiga tankar, och om Tyskland kan göra anspråk på att inom tankens och fantssiens områden ha uppnått det bögsta menniskoanden någonsin mäktat frambringa, så bar det cck skammen af att öfverallt ha förvrängt det högsta. Så bjerta missvisningar, så ötverraskande vrångbilder, så otroliga förlöpningar, deri felgreppen varit drifoa lill det yttersta, har intet annat kulturfolk att uppvisa. De strömnivgar, som i allmänhet sätta den tyske anden i röreise, äro gom de galvaniska strömningarna i ett par grod!år: det är icke en medveten, fri rörelse, utan rörelsen af en förruttnvelseprocess, som aldrig leder ut i större villfarelse, än när den inbillar sig att verkliggöra högtflygande idealer. Den upprörande brutalitet och otroliga brist på aktning för åndra folks rätt, som under ständigt åberopande af den tyske andens adel och sedlighet oupphörligt ägges i dagen vid tystarnes framfart, finner härr sin naturliga förklärivg: Ty det är dera sinnets öfvärlåtenket ät sig sjelft, dess brist 2 ÄRR RR EE ARE TE RR färdi iyst