STOCKHOLM den 1 Jan. 1871. Nyåret 1871. Hvem ville ej helsa dig med fröjd, Du nyfödde, späde kung, Som stiger mot troaens slippriga höjd Så barnslig än och så uvg? Hvem ville ej nu på nytt lefva opp I menviskokärlek, tro och hopp, Från all denna sorg så tung? Men ack! du kommer med blod i din hand. Och jämmer i dioa spår, Du helsas at stolta städer i brand, Af kanonens åska som går. Och krigets demoner sig väta mot Den vacklande tronens svedda fot, Med ormar uti sit hår. l Din fader stod rik med famnen fall i Af gåfvor för fridglad jord, Omkring honom vajade ax i gull, Och i frukt stod söder och nord. Vi sade: Det var ett välsignadt årl — Men hatet gick i välsignelsens spår Och sådde ett bittert ord! i 1 i i i Det ordet var: krig! — dat slog vår verld Med fasa, hvar än det Jjöd, Och der lian skar nyss, der skar ru svärd, Och dess skörd blef plågor och död. Det gyllene axet blef eldens rof, Och trampad ned af stridshästens hof Låg tegen, som nyss bar bröd. Och höst det blef, det föll vintersnö, Den släckte ej stridens brand; Man mejade menniskor ned som hö I Frankrikes herrliga land. Och ramlande troner och välden i grus Vi sågo vid brandens blodröda ljas, Och härar, sltutna.i band! l i Vi sågo ett folk som gett store män ; Åt hvarj vetandets fäit, i Och som, splitt:ad: nyss, nu enigt igen, — ; I djupa leder sig ställt; I Vi sigo det skynda i berrsklystnans spår — ; Att effra sin upgdom, sin tramtids vår, j Och ropa på blodshämd gäll! H I I i I ! I : Vi sågo en stad, ett nöjenas hem, Som slöts i en ring af stål, Och dess ,vekliga, söcer, vi sågo dem Stå upp för ett bättre mål! Vi såvo dem byta i kraft sin flärd, Och giadt kasta hfvet som offergärd På fosterlandskärlekens bål Så sågo vi, sorgsne, en hopplös strid, Pn strid utan seger och slut, Och vårt hjerta det blödde djupt dervid, Vår sorg vi talade ut. Och då ville man sätta lås för vår mund Som stode vi ej på rättens grund, När ett folk ficz vår kärieks tribut! S2 der hvad vi sett i din faders tid! — Hvad skall du visa oss väl? i Skal! du komma med sanning, rätt och frid, : Eller blir du ock styrkans träl? Skall du stiga på tronen med bind i brand ) Och frihetens helga standar i dia hand, Och sätta på ormen din häl? . Eiler tänder da högre än den brand Som redan mot himlen slår? Skall den luttra allt Europas land, Förrän fasan sin råga får? Skall det sjanksnde seklet gå ned i blod, Och ljuset bli gäckt af dess svallande flod? .: O svara, du nyfödda år! i i Men du stiger stum få din stjernetron, Da tid:ns sistfödde son, Och menniskan — fåtängt spörjer hon Hvarthän eller hvarifrån: — Men det finoes dock i det ängslade bröst En helig, en oförvansklig röst, Som ej tystas af stridens dän. Den rösten hvisker: Det finns en Gud, San nationernas öden styr; Han vinkar: då tystoar kanonans ljud, Han bjader, och seararn flyr! Hur dyster natten må rafva på jord, Han såger sitt eviga herrskarord, Och den nyfödda dagen gryr! Så kom då, barn af den gamla tid, Stig stjernströdd på t:onen opp, 5: Höj spiran med makt öfver tanke och id Vid timmarnes flygtiga lopp! Hur sträog da än tolkar din herrskarleg, Vi vänta på fridens och frihetens dag Med gledt, med od5deligt hopp! —ed— FOTEN i H i