Jag dnger ej till annat, än att lemna honom pengar, jag! tänkte hon; jag duger bara till att dö och testamentera allt hvad jag eger, för att han skall kasta bort mina pengar på sip eländige svåger. Och Ada är äfven med å komplotten. — De trodde sig om att kunna föra mig bakom ljuset för att sedan skifta rofvet och gå, hvar och en sin väg — han, för att gifta sig med lilla Nardi, hon för att söka locka tillbaka den der dumma Lovell. Men just derför bestämde jag det yilkoret och jag kan göra ännu ett estämmande, jag; — ett somjingendera at slem torde ana. Mrs Greeen, som hela tiden i smyg bevakade henne, undrade hvad som kunde vara ämnet för hennes tankar. Ämjnade miss Meredith åter ändra sitt testamente? Detta bade redan många gånger blifvit gjordt, hvirom mrs Green hade förvissat sig, ehuru enom inedel som miss Meredith väl torde hafva misstänkt, Men likväl aldrig förmått ntforska. Ack, om hon ännu en gång ville girva sin egentliga förmögenhet till välgörenhetsverk och endast lemna mrs Green tiotusen pund! Tiotusen pund med bictt tre procents ränta skulle gifva mrs Green trehundra om året; lade hon dertill sina hundra pund, så fick hon den vackra summap at fyrahundra pond. För detta kunde hon få sig ett eget litet hem och trädgård i Bromptor, hon skulle ha två pigor, hon kunde promenera i vagn då och då — ja, till och med besöka italienska operan ibland. Och då skulle hennes gulbleka, svartögda tyrann, på hvilken hor mä biott vågade kasta en hastig blick, ligga stam oe; orörlig i en stark ekkista, sex fot djupt nexe i jorden och aldrig mera pinahenne med hårda ord och ledsamma uppdrag. Och om hon äfven icke gaf sin förmögenhet till barmhertigbetsinrättvingar, — skulle verkligen tiotusen pund vara en så kännbar minskning för Ada Gray, som hade så mycket att vänta, eller gå Charles Meredith, som genom sitt yrke hade så yavkra jpkomsär; För dem skulle dåt jo