ling och Stackelberg, som med Tegner, Raneberg, Topelius och Mellin m. fl. Historia, fornkunskap och folkvisor äro ej heller glömda. Nikolovii och Ödmans Hågkomster, Liljebjörns Minnen m. m. dylikt förekommer mycket ofta. Hvart och ett verkar i in mån intresse. Men ingen, som icke sjelf noggrannare lärt känna en tolkhögskola, har gjort sig reda för den hänryckning, som kan gripa dylika unga oförderfvade sinnen vid sådan fosterländsk läsning. Starkast bland skslderna griper otvifvelaktigt Runeberg, ett säkert bevis på hans öfverlägsna mästerskap. Allt hvad som väljes är dock nytt och fängslande; ty våra bästa författare, synnerligast skalderna, äro ännu för vårt bondefolk lika okända, som om de skrifvit på patagoniska. På sådant sätt vidgar sig språkundervisningen från att vara en pinlig grammatikläsning till att blifva en allsidig uppfostran. Godt är, om det nya, växande slägtet af allmogen kan skrifva en klok inlaga sjelf och icke längre behöfver ligga i klorna på så kallade bränvinsadvokater; men än bättre är det, om en sådan kärlek kunde hos bonden vakna till det stora och beundransvärda i den fosterländska odlingen, att dennas värnande och frihet blir honom heligare än alla stundens små intressen. Till båda dessa mål sträfvar folkhögskolan genom det sätt, hvarpå hon anser sig böra undervisa i fosterlandets språk. Ken sjelfva språkets studium blifva ett medel att väcka och nära fosterländska tänkesätt, måste detta naturligtvis i icke ringare grad blifva fallet med undervisningen i historia. Det torde få anses oförnekligt, att tvenne sins emellan högst olikartade, under medeltiden införda nyheter mäktigt bidragit att sänka allmogen, ehuru vi å andra sidan icke våga påstå, att någondera saken egentligen införts i detta syfte. Dessa två ting äro ross-tjensten samt den lättare, af kyrkan intörda skrifkonsten. Då vi tala om den förras menlighet för bonden, syfta vi icke blott på den omständigheten, att det sjelfrådiga och för jemnvigten inom landet vådliga adelsståndet utvecklade sig ur dessa russtjenares klass. Långt värre var det, att bonden sjelf vande sig allt mer och mer ifrån vapnens bruk, och att dea urgamla krigsdugligheten siåningom slumrade in, för att till sist blott vid de mest skickelsedigra brytniogspunkter, såsom under Engelbrekts, Sturarves och Vasas befrielsekrig, tramträda. Att indelningsverket, det så högt bej risade, sedan fulländat hvad russ-tjensten påbörjat. vet hvar och en, som det ringaste tänkt öfver fosterlandets historia. Just nu, då vi så väl behörde ett raskt och hurtigt slägte, för hvilket vapentjensten vore en glädje, nu är flertalet ar landets söner mindre än någonsin hugadt att träda tillsammans under fanorna. Denna omständighet sammanhänger otvifvelaktigt med en annan sk, nemligen att den amla historiska traditionen allt mer och mer dött ut bland folket. Hela vår odling, artificiel såsom densamma i grund och botten är, har gjort allt sitt till för att så mycket som möjligt binda bonden vid stundens förvärf och vid de trängsta lokalintressen. Han tillhör Tjureda socken och möjligen Norrvidioge härad, men att Sverige, det stora fosterlandet, också har ett kraf på honom. derom vet han föga. Aldrig talar numera den gamle bonden med sin son om fosterlandets forntid, aldrig fylles numera piltens sione af de vidunderliga men ti!l mod och raskhet eldande hjeltesagor, med hvilka mödrar och gamla qvinliga trotjenarinnor fordom beredde de växande barnen verkliga högtidsstunder. Märkvärdigt nog har all dylik tradition, hvilken i så hög grad vore egnad att fortplanta de tänkesätt, utan hvilka hvarje allmän folkbeväpning blir ett motbjudande tvång, dött ut i samma mån som läseoch skrifskicklighet blifvit spridd bland folket. Och i den meningen kan den lättare skrittens införande sägas ha medverkat till att sänka bonden, att göra honom till en trångsynt och ofta tråvgoröstad arbetare för stunaden, intet mer. Icke är det vår mening, aut bokvettet behöfver leda till ett sådant resultat; men vi framhålla såsom ett faktum, att det Sittills gjort det. Boken har vemligen utan atv just gifva hvarken så mycket vett eller vetanac, dock användts så, att det torrförståndiga frätt upp allting annat. Derföre bar också tråden mellan forntid och nutid blifvit så full at skarfvar och bristor. Men det tolk, som ej är förtroget med sin forntid, är föga skickligt att bereda sig en framtid. Ty denna bygges ej blott på teorier. Det är för att motverka dylika förhållanden kunde man säga, som hela den danska folkhögskolan uppstått. Det är derföre klart, att den fosterländska historien är, så att säga, en af hörnstenarne i hannes byggnad. Och vi ha anledning att tro detsamma vara tallet äfven med våra svenska skolor af detta slag. De söka främst af allt att göra historien lefvande, lockande och lärorik. En lärobok brukas visserligen af eleverna, på det de skola kunna hålla redig för sig sammanhangets träd, men det är vid de bistoriska lektionerna, såsom vid de flesta, icke lärjangen som blir examinerad, utan läraren. Hans uppgift blir att tala om allt kvad han vet, och tala om det så, att det blir lif lefyande äfven i åhörarnes sjunen. Månget årtal glömmes, som vid ett statsläroverk aldrig skulle få glömmas, men mången sak stannar också qvar både i hjerta och minne, hvilken vid ett stats-läroverk säkerligen aldrig kommit på tal. — s Som historien i folkhögskolan berättas, får hon också der åter något at traditiongns omer Ad Ho frckha Att hon kan träda fram