Man ledsagade mig genast upp i öfre våningen, der jag infördes i ett af embetsrummen. Framför cheminen stod en högväxj herre i nationalgardesuniform, med åtskilliga galoner kring ärmarne, antydande en högre grad. Afsides i rummet hade några herrar, förmodligen yngre tjenstemän, klungat sig tillsammans för att åhöra den väntade ransakningen. Herrn framför chemineen, som stod bredbent med armarne på ryggen, mätte mig med forskande blickar från topp till tå och började derefter med en temligen brutal polismästare-ton examinera mig. Då jag ur bröstfickan framtog några papper, för att bland dem söka reda på passet, ryckte han på ett ohyfsadt sätt till sig hela pappersdundten, likasom han hade befarat att jag skulle vilja undandöljs någontiog för mig komprometterande. Mitt pass och mina öfriga papper voro för denne herre icke tillfyllestgörande, och då jag bad honom hafva godheten upplysa hvad han hade att mot dem anmärka, förklarade han, att det föreföll honom högst besynnerligt att jag icke låtit visera mitt pass på de ställen jag besökt och särskildt att jag icke låtit visera det al vår charg6 daffaires i Tours. Hvad mina öfriga, såsom jag Mttills hade trott, ganska tillfyllestgörande rekommendationer angick, så voro de endast pappersblad, som hvem som helst kunde åt sig tillverka, menade mr Lallemand, hvilket jag efteråt erfor var namnet på min inqvisitor. Jag tog mig friheten invända, att jag icke hade mig bekant att någon föreskrift om sådan passvisering existerade, och at vid de flere tillfällen då jag företett mina papper icke någon sådan anmärkning blifvit gjord, hvarföre, och då jag trodde mig veta att det icke var förbjudet att resa i Frankrike, jag ansåg mig vara mer än tillräckligt dokumenterad för att bestyrka min identitet. Mr Lallemand tycktes likväl va-a af en annan mening och ville nödvändigt i mig se en tysk, hvarföre han också såg icke litet triumferande ut, då han slutligen helt plötsligt tilltalade mig på tyska och fann att jag förstod honom och svarade på samma språk, Jag var med anledning häraf just i färd med att förklara för honom, att man i vårt land temligen allmänt lär sig både tyska, franska och engelska språken, emedan vi icke kunna påräkna att man ifremmande länder talar vårt språk, då en äldre herre med ett distingueradt utseende inträdde och började blanda sig i samtalet. Det var, efter hvad jag straxt erfor, prefekten, mr Engelhard, i egen person. Äfven han tycktes i början anse sig böra, ex officio, visa någon misstro och behandla mig med någon misstänksamhet, helst sedan en fråga, som framställdes till den person som arresterat mig rörande anledningen dertill, blifvit af denne besvarad med den förklaring, ett jag skuile ha blifvit sedd på gatan, görande anteckningar öfver staden, Jag erinrade mig då, att jag någon stond innan jag attackerades hade framtagit mina papper för att påminna mig adressen å det rekommendationsbref jsg medförde. Det var således denna handling som hade komprometterat mig! Jsg fann emellertid snart, att såväl undersökningen åf Mina papper som åtskilliga omständigheter, som jag ytterligare konde anföra och hvilka styrkte att jag verkligen var svensk, öfvertygade hr prefekten att allt var riktigt och klart. Hans ton blef i samma mån allt artigare, och han uppmanade mig att taga plats på en stol, oader det jag förut fått på stående fot undergå min -exaren. Han stod påtagligen i begrepp att återlemna mig mina papper och låta mig gå mina färde, då herr Lallemand hemställde, om man ändå icke borde till yttermera visso sända en depeech till vår charg6 dåffaires i Bordeaux med förfrågningar rörande mig. Jag hade natur-: ligtvis iogeoting annat ätt häremot invända, då jag hade förmånen vara personligen känd : af. grefve Steenbock, än att telegramvexlingen s sannolikt skulle hindra mig att, såsom jag: hade ämnat, afresa. med det bantåg som afgick kl. 5 e. m. Jag hemställde dertöre om ; icke hr prefekten, om han ansåg några yt-t terligare bevis erforderliga, ville begagna nås gra närmare till bands liggande utvägar, tr ex att låta från posted hemta några bref,? som jag nyss hade nedlagt i en postlåda. Prefekten tann tydligen. både den: ena och , den andra åtgärden öfverflödiga, men som hr I Lallemand (jag förmodar-att han var pre-tks fekters sekre.erare) insisterade på sitt förslag, lät herr prefekten, med denna undfal: lenhet för sina underordnade hvarpå jag förut, sett ett och annat prof i det republikanska cec Frankrike, förmå sig att samtycka till de-tn peechens afsändniog. Mina papper skullej;d qvarstarna tills svar inginge, hvaremot jag! tick tillåtelse att aflägsna mig. Då jag härvid fann mig föranlåten att anhälla om nåä-t got möjligen behöfligt skydd för min person mot den folkhop, som man hade skaffat mig på hälarne och som troligen väntade utanför, skickade prefekten genast en tjensteman ned för att underrätta folket, att mina fars per befonnits i god ordning och att jag hade frihet att aflägsoa nig. Den nämnda tjenstemannen tillsades dessutom att beledsaga mig tillmitt Hotell: Vid ankomsten dit väntades jag af poliskommiskarien, som troligen infunnit sig för att fullfölja den på morgonen af gendarmen började undersökniogen af mina papper, men hvilken nu befanns öfverflödig, sedan tjenstemannen från prefekturen förklarade att allt var i sin ordning. Som jag nu var nödsakad emot min vilja qvarstanna i Angers öfver natten, emedan ivtet tåg afgick senare än kl. 5, företog jag, sedan jag aflemnat det bref som bragt mig all denna förtret, en flyttning till ett hyggligare hotell, der jag kunde finna ett rum med eldstad som dugde att elda uti. Jag d 1 OM Ok hr MD Få ty ar tg Eh Id kt DD BU nm VA ov HL BO a ot Om få oh då