SI VIA. Af JULIA KAVANAGH. Öfversättning af TEORA HAMMARSKÖLD, Mr Lovell var icke en man af mycket djapa och starka känslor, men sådan han af natuFen var, hade hans kärlek till Silvia uppfyllt heia hans väsende. Alltsedan den föregaends aftonen egde han föga hopp och likväl var hon nu, utan en bön, utan ett ord af honom, hana trolofvade! Alltför rörd att kunna tala, betrsktada han henne med ett uttryck af lycka i sitt ärliga ansigte. Han tryckte innerligt hennes litia hand melian sina och sade med osäker röst: Gud välsigne er! — Ni vet ej sjelf hur lycklig ni gjort mig! Silvia spratt till ock kastade på honom ea skrämd blick, ty i hans ord låg en sträng förebråelse dold. Harn lycklig hon hade gjort honom! Hennes hämdlust, icke hans lycka, hade varit hennes bevekelsegrund. Hon visste detta ganska väl och med vissheten derom, kommo samvetsförebråelser och fruktan. — Men de kommo för sent. Jag hoppas att jag inte besvärarl hördes lady Johns röst bakom dem, Nej, för ivgep delo, svarade mr Lovell, som nu såg helt glädjesirålande ut: Jag kan inte nog snart säga er, lady Jobn, att jag på visst sätt har att tacka er för mitt lits lycka. Och i det mr Lovell drog Silvias arm inom sin egen, såg han i verkligheten ut som den lyckligszste och stoltaste bland menniskor. Tady John log ironiskt och yttrade sin lyckB.skan, medan Silvia stod tyst och blek melI.n dem och täckte: Jag mäste fiona mig i de: öce som jag sjef her valt. TOLFTE KAPITLET, Det är biot sällan vi länge ostörda få ega en stor glädje och detta fick äiven mr 5 LIE en 277-280; 284—200;