Ur Nya Blad af Z. Topelius On mna trompå. Jag styrde dock ett stolt och mäktigt rike, Och stolt och tappert var det folk mig följde. Bland jordens herrskare fanns ej min like, Och Czesars lycka mig med lagrar höljde. On ma trompe! Jag var den stumma Sfinx, jag sågs från tronen På tidens oupplösta gåtor rufva. Jag slog i fjettrar revolutionen, Och gamen var förvandlad till en dufva. On ma trompå! Ett stormigt haf, som städs mot stranden larmar, Det lättast rörda folk, som jorden ammat, Det bar jag som ett barn i mina armar, Och knappt en blixt har ur dess öga flammat. On ma trompe! En pyramid, och jag dess topp, var staten, Och sex millioner röster voro basen. At massan gaf jag urnans lek och maten, Intelligensen gaf jag lyxen, frasen. On ma trompå! Hur rördes för min tråd marionetten! Hur var ej äran ett försilfradt bete! Ogenomskådlig, stödd på bajonetten, Begrof jag ordets frihet djupt i Lethe. On ma trompå! Hvad båtar ljus? Blott mörkret vet att tiga. Ett dunkelt öde oss beherrskar alla. Jag visste, att min stjerna skulle stiga, Jeg glömde att en dag hon kunde falla. On ma trompå! Var äfven hon ett bländverk af demoner? Ve, att mig allt, allt, allt, allt, allt bedragit! O, Varus, gif mig mina legioner! Arminios har dem i spillror slagit. On ma trompå! Hvar äro dessa fala legoknektar, Som nyss för Caars örn sig hesa skrikit? Omnkriag mig ser jag blott ett folk, som fäktar, Som dör; — och mig har sjelfva döden svikit. On ma trompå! Och detta folk, så lätt som hafvets bölja, Det har dock burit mensklighetens fana. Om det förgås, hvem skall det efterfölja? Skall tidens tornur ryckas ur sin bana? On ma trompå! vinns dock en Gud, ej blott det blinda ödet, Som slompvis leder menskans steg till målet? Och måste alla riken söka stödet. I rätt och sanning, starkare än stålet? On ma trompå! Skall man förstå uti en fraratids dagar, Att folken hafva hjertan, ej blott magar, Att kärlek styrker och att hat försvagar? Då stirrar hätden på min grat och klagar: Il gest trompe! Sept. 1870.