I a tället för att således säga Silvia det egentliga skälet, sade hon med klagande röst: Neka iote en stackars sjukling, hvad hon ber om, kära barnl Silvia blef bevekt; i den tro attsaken:endast var rn febersjuks infall, som det vore font att sätta sig emöt, svarade hon vänigt: Jag skall sitta uppe hos er, miss Meredith; jag vill verkligen uppfylla er önskan. Miss Meredith, er hade suttit uppe i bäd. den ända tilldess; sjönk ou tillbaka mot hufsvudgärden med en suck och yttrade: Jag är tså nöjd! hvilket tydligt visade höjden af ihönnes belåtenhet. ELFTE KAPITLET. Afvan de egensinnigaste, de mest bestämda MW oss, hafva någon gång under lifstiden gitvit vika för ed annans vilja uader förhållandem, så motbjudande för dem sjelfva, att medgifvardet blifvit åvgradt nästan lika fort somt. det itvit lemnadt. Så var äfren nu förhållandt med Silvia, Redan på återvägen till sitt um nadrade hon öfver att hon så lätt gifvit vika för miss Merediths begäran. Tanken på den vaka som väntade henne ingaf henne ett plågswvut obehag. Hur hemskt .srulle det ej blivatt tva i det ensliga sjukrummet hos denna miss Meredith med gina brinnande ögon! Hvarför kade hon sagt ja? Silvia var ej den enda, som tyckte miss Merediths:begäran vara besynnerlig och hennes bifall dertill opåkalladt. Eon he de knappt varit fem minater i sitt ram, då fraga odet af en sidenklädning hördes och lady John pre.senterade sig. Min bästa mademoiselle Naräi!, började ihon, hvad hör jag? Ni ämnar sitta uppe i natt hos miss Meredith! Hvad i all vyerlden ikan hon vilja er? Det vet jag inte sjelf, svarade Silvia med em viss otålighet. Mrs Groom hade burit in en lampa och desg sken, som föll på Silvias ansigte, yppade för lgov John ett uttryck af både oro och för. Vämhing,