sitt syftemål, sin triumf, ja, sitt eget lidande, då hon lyssnade till sin egen stämma, horn den höjde sig och åter sjöak till en sakta klagande bön från jorden till bimlen. Då hon slutat och steg upp samt såg sig omkring i det tysta rummet, kunde hon icke tvifla angående uttrycket i allas ansigten Hon bade segrat. Hon visste det och hennes ögon glänste då hon mottog ett ymnigt mått af loford. Men utan attse på mr Loveil, utan att ens fästa något afseende vid lady John, som hade stigit upp för att tacka hevne, gick hon rätt fram till miss Meredith, stannade framför henne och sade med barnslig triumf: ! Nå väl, sjöng jag bra? Gadomligt, svarade miss Meredith och fatt.sde Silvias hand samt drog henne ned vid sin sida. Hur kan det komma tili att Charlie Aldrig har berättat för mig om er högst ovan.iga begåfning? Silvias ögor blixtrade och hon flägtade sig ifrigt med solfjädern. . Mr Meredith hörde mig aldrig sjungaw, svarade hon vårdslöst. Jag öfvade mig alltid då han var ute. COch hvarför sjöng ni inte för honom?, Silvia lutade sig tillbaka på stolen och yttrade liknöjdt att bon verkligen icke visste orsaken — hon brukade icke sjunga i sällskaper. Det var således för mr Lovell ni sjöng i afton, min söta vän? sade miss Meredith. Mr Lovell stod så nära, att han kunde höra hvad som talades, men Silvia ämnade icke låta bringa sig i förlägenhet ändå. Jan, svarade hon lugnt, mr Lovell bad mig sjunga och derför sjöng jag. Mr Lovell såg uadrande men tillika smickrad ut och egnade sig uteslutande åt Silvia för det återstående af aftönen, Hon aAttra