FriK nytta.s ! Åeekssonm—— rn t1 I Haag, skrifver en korrespondent från Brissel, herrskar en rådlös bestörtning, som l föröfrigt spridt sig till hela Holland. Luxembourgfrågan har denna gång en vida mera hotande karakter än 1867, och hvarje beslut kan, om det ej moget öfverväges, till och med för Holland medföra de sorgligaste följder, ty landet är formligen utan regering. De meddelanden, som gjorts andra kammaren om ministerkrisen, ha ej bragt något nytt i dagen, de innehålla ej ueller den ringaste fingervisning om och huru lösningen af den sedan Oktober sväfvande krisen skall ske. Hr Thorbecke är den ende statsman, som vore vuxen det kritiska läget, men den liberala majoriteten i kamrarne, som hr Thorbecke i många år förde i ledband och beherrskade, vilja ej mer veta af honom, och derför äro goda räd dyra. En konservativ ministör, hvarpå man tänkt, är ännu omöjligare, ty det skulle ha till följd en kammarupplösning med mycket problematiska resultat. Det nederländska hofvets franska sympatier äro allmänt bekanta, och Luxembourghistorien har sålunda endast gjatit olja på elden. Konungen förklarar derför också, att han aldrig skall afträda sin storhertigliga krona till Preossen eller Tyskland. Att Luxembourgs ståthållare, prins Henrik, som ou är i Haag, stärker konungen i hans ider, är lätt begripligt. Lika begripligt är det också att den allmänna meningen i Holland ej är så litet oroad öfver följderna af denna hållniog. Enligt de senaste berättelserna från Haag är före nyåret näppeligen något nytt kabinett att vänta. Som det säges, skall konungen åter kalla till sig hr Fransen van de Putte. De från Paris senast hit ingångna privatbrefvea andas vida större tillförsigt än de näst föregående. Ett bombardement anse parisarne omöjligt, ty eljest skulle det längesedan egtrum. Viljan fattas ej, det har Strasboargs bombarderande visat, men — batterier fattas som gå tillräckligt långt att ej bli raserade at fästenas grotva marinartilleri. Ej ens Orie-ns fall eller Loirearmåns nederlag har verkat nedslående. I detta detrepoblikanska Frankrikes oförstörbara sjelfförtroende ligger en kraft, som man ej kan derigenom försvaga eller förneka att man behandlar det som höjden af vansione. Om fransmännen i allmänhet i Berliao anges för vansinniga, skall det naturligtvis i första rummet vara fallet med den ibland dem, som i nävrarande ögonbiick mer än någon annan i sig personifierar motståndet till det yttersta. Också telegraferas på fullt allvar från Berlin, att Gambetta, enligt diplomatiska meddelanden, skall lida af sinnesrubb. ning. De engelska tidningarne förklara så godt som enstämrmigt, att Preussens uppsägelse af Luxembourgfördraget ej kan utgöra eo casus belli. England — skrifver en Londonkorrespondent till Indspendance Belge — vill ej låta indraga sig i ett krig, och hvad Europa än må täcka om motiverna till hemnes fredliga tänkesätt, skyr ej den engelska nationen att öppet uttala dem. Man skall föreslå det vanliga palliativet, en ny konferens, oeh om Tyskland kan komma öfverens med konungen af Holland om Luxembourgs afträdande, skall England visst ej göra några invändningar. Ja, äfven om de tyska trupperna sätta sig i besittning af Luxembourg innan vågon sådan öfverenskommelse blifvit träffad, skall Eaglaod ej heller ha någontiog att invända. Kabinettet i S:t James tror sig handla i öfverensstämmelse med åsigterna hos den stora majoriteten af nationen, då det undviker allt som kunde tvinga landet att gripa till vapen. Det synes mig alldeles gagnlöst att undersöka de motiver, som bestämma Englands handlingssätt; men jag anser mig böra framhålla det faktum, ett så framt det ej direkt anfalles, England skall bibehålla sin overksam: betsvolitik. Men denna passivitet hindrar dock ej engelsmännen att kritisera grefve Bismarcks handlingssätt och så godt som enstämmigt fördöma det. Engelska folkets sympatier aflägsna sig allt mer från Tyskland, och cm sympatier ensamt kunde vara Frankrike till någon hjelp, sknile det allsicke ha skäl att beklaga sig öfver sin gamle bundsfö. vandt. Om kriget vetcar tills parlamentet hinner komma tillsammans, skulle det väl kunna hända att Englands politik underginge en förändring. Symptomer till en opposition i denna fråga visa sg redan. Så yttrar torypartiets hut vudorgan Standard: . Om det är saunt, som man påstår, att lord Granviiles svar ti!l grefve Bismarck i Luxemboargtrågan är affattadt i identiska ordalag med hans svar till furst Cortschakov, har