Han släppte mr Lovell, återtog:sin cigarr och småskrattade, synbarligen nöjd åt mr Merediths otur. Mr Lovell gaf icke lätt vika för intryck, men han kunde icke hindra sig från att nu rodna häftigt. Det hade aldrig varit någon vänskap mellan honom och Charles Meredith; det hade tvärtom dem emellan alltid rådt en tyst antipati, som likväl aldrig kommit till en öppen brytning. Mr Lovell var en rik man och ingalunda vanlottad, hvarken på bufvudets vägnar eller i uppfostran, men han kunde likväl icke på längt när mäta sig med Charles Meredith. För stolt att hysa afund, hade han likväl sjelf blifvit alltför mycket smickrad och medfjäsad, för att ej mängen gång känna sig förnärmad af en annan ung mans företräden, hvilken olyckligtvis rörde sig inom samma samhällskrets som han sjelf och som alltid var honom i vägen. Att kärlek kanske skulle uppkomma: mellan Charles Meredith och Silvia, under det de vistades i ett gemensamt hem, hade mången gång i hemlighet retat mr Lovell, på samma gång som han höll sig undan från en täflan, hvari han kände sig säker på att bli besegrad; men nu öppnade monsieur del Epines yttrande för honom en ny utsigt, Var det möjligt att Charles Meredith blifvit förkastad af den unga, egensinniga italienska flickan? Och om så var — skulle han, mr Lovell, kunna lyckas? Vi kunna ej förneka en sak: denna tanke var ännu mera lockande, än Silvia med sie aderton somrar, sina glada leenden och mörka ögon. Om Charles Meredith misslyckats i att vinna henne, så måste hon verkligen vara ett pris, värdt att eftersträfva, ett pris, som torde belöna den möda man gjorde sig. Medan dessa tankar efter hand passerade genom mr Lovells bjerna, såg mr de VEpine på sitt håll att han vunnit ett säkertsnfly