ned lika stor skoningslöshet skola uppreas mot de nu valda representanternas verkarhet, kunna från den liberala majoritetens ida upptagas med så mycket större sinnesagn, som de blott skola bli utbrott af en vanmäktig harm och icke signalen till nåon verkligt farlig strid. Den farhåga, som jag ar hört särdeles spetsfundiga politici uttala, utt det liberala partiet skulle bli alldeles enväldigt och förfalla till de fel, som vanligen utfölja en alltför lätt och fullkomlig seger, emligen öfvermod och brist på undseende, oehöfver knappt numera förorsaka någon osterlandsvän grå hår. Ty komma också le, som fordra reformer, framåtskridande och jelfstyrelse, icke att möta något synnerligt Botstånd inom representationen, så skola de 10g till ersättning derför finna det i rikligt mått utanför dennas område och isynnerhet hos den statsmakt, som af gammal vana smickrar sig med att stå öfver folket och lettas genom dess representanter uttalade vilja. Här skall motståndet möta, och man. skulle hängifva sig åt en beklaglig illusion, om man trodde, att det blefve en lätt sak att äfven på detta fält göra de åsigter och anspråk gällande, till hvilka nationens stora lertal för länge sedan tillräckligt tydligt har illkännagifvit sin anslutning. Att denna anslutning ej är endast öfverväende eller blott eger rum på ytan, är det pj svårt att öfvertyga sig om. Jag vill från le allra senaste dagarne såsom ett beteckvande drag i detta afseende nämna den diskussion, som nyligen i Kristiania arbetareförening — en förening, som för länge sedan genom sin anspråkslösa, flärdfria och gagneliga verksamhet har förstått att småningom tillvinna sig allmän sympatioch aktning — föreföll öfver den fråga, som mer Än något annat genom omständigheternas makt och isyunerhet genom det motstånd, som gjorts deremot, har blitvit en partifana, nemligen frågan om utsträckning af den kommunala rösträtten. Det första, som vid denna diskussion måste väcka en särskild uppmärksamhet, var det föredrag, hvarmed den inleddes af prof. L. Kr. Daa. Det är alltid med en egen känsla man ser en gammal kämpe, som länge har inskränkt sig till att åse meningarnas och personligheternas sammandrabbning i det offentliga ifvet, åter träda ner på arenan och blanda sig i de stridandes skara. Hans bistånd skall alltid vara kärkommet för det parti, hvartill han sluter sig; ty icke blott är det skarpa och öfvade vapen, han medför, utan redan den omständigheten, att en man, som har genomgått erfarenhetens rika skola, som har tänkt länge och i ostördt lugn öfver stridsfrågorna och hvars framskridna ålder befriar honom från hvarje misstanke att ledas af personlig ärelystnad, öppet och oförbehållsamt förklarar sig biträda en af de stridande åsigterna, kan aldrig annat än vara af stor moralisk vigt. Redan under de fordna debatterna om förslagen till rösträttens utsträckning har man från deras sida, som ansågo en förändring i de nuvarande förhållandena önsklig och rättvis, hänvisat till och åberopat de reformtörslag, hvilka såväl beträffande rösträtten som valsättet för en följd af år sedan väcktes af L. Kr. Daa, men som då icke vunno representationens bifall. Men just ett ibland de skäl, som från andra sidan starkast framhöllos mot hvar och en särskild af de liberala reformerna, är, att om de också förr kunde ha varit antagliga, så gick det efter den starka demokratiska ström, som de senaste åren ha ledt in i vårt offentliga lif, icke an att nu sätta dem i verket utan att med detsamma gifva sig ialla anarkiens afgrundsmakters våld. Man ansåg sig böra sätta en bestämd gräns för förändringarna i våra konstitutionella förhållanden, och i sin proposition om införande af årliga storthing betecknade regeringen också ganska riktigt denna åtgärd nästan såsom den allra gitersta gränsen för det tillåtliga och yttrade land annat, att man måste stanna vid denna åtgärd och afvisa de ytterligare förändringar (i författningen), som kunde antagas skola gifva densamma ett annat inflytande och betydelse än den rent affärsmässiga,. Att regeringen skulle hysa den åsigten, att detta till evig tid skulle gälla hvarje konstitutionel reform och så t. ex. den åtgärd, bland hvars förespråkare regeringens främste medlem, statsrådet Stang, intager den mest framstående platsen, nemligen statsrådens tillträde till representationens förhandlingar, är knappt tänkbart. Men det finns alltid åtskilliga eftersägare, som med begärlighet gripa den förevändningen, att de förändrade tidsomständigheterna hädanefter och törmodligen till verldens slut — åtminstone till dess maskinen spränges, derför att man ej velat begagna ventilen — böra stå såsom en bom för allt framåtskridande. Dubbelt glädjande är det derför att se en politisk veteran sådan som L. Kr. Daa öppet bekänna samma hufvudåsigt om vilkoren för vårt statslifs trefnad och utveckling, för hvilken han redan tidigt trädde inom skranket, och se, att det icke har gått med honom såsom med andra gammalliberala organer och chefer hos oss, hvilka förlorade modet och besinningen och tron på hvad de sjelfve förr hade predikat på gator och torg. Det är blott en sak man måste beklaga — och det icke blott för professor L. Kr. Daas egen skull — nemligen att han icke förr under de senare årens politiska strider fannit anledning att med den öppenhet, hvarmed han vid detta tillfälle har uppträdt, tillkännagifva sin anslutning till det liberala partiets program. Det är säkerligen hans tystnad och förbehållsamhet i detta afseende, som har töranledt det tvifvel om hvilken ställning han EA TSK.