tI8sEa O:terrige nar til Sn neder Uttag Imånget steg i frisinnad riktning icke ) minst hvad just religionsfrihet och olika retl ligionsbekänzssares medborgerliga rätt angår. 1 Hara det deremot står till med den menskf liga eller personliga och yttrandefriheten eller jemnlikheten inför lagen o. 8. v. ioom det protestanti ka och iera intelligenta, Preusil ren, derom hafva åtskilliga tilldragelser under D seraste tid:n underrättat oss och det harre;dan af andra och i strid med hr H:s an tazanden,. blifvit tiliräckligen ådagalagdt. h Hvad välsignelse Nordtysklands eller hela I Tysklands saminanvslutande till ett starkt förbund skall komma att bringa Europa ten, det får framtiden utvisa. det Haturligare, att den tyska mäkten såsom tyngdpurktkommer att hvila i ridten af vår verlåsdel, än då tyngdpunk-! ten bsfonn sig vesterut. Men bevisa icke l: täde danska och öster:ikiska krigen, att Frankrike or tyrgdpunkten? Och hvar står det skri vet, att Frankrike borde blifva tyngdpunkten i annan Mmeniog, än såsom en motvigt mot preussisk äreeller tysk och epgelsk vinningslystnad? Sedan denna motvigt ej !ängre fivnes, äro vi ej rätt så trygga, som hr H., med afseende på verkningarna af den tyska centrifogalkraften. Vi tycka 0ss ock, på grund af historiens lärdomar och allt hvad den förtäljer om den svaga menI niskoraturen och om folkens begagnande af ig öfvermakt, bafva mera skäl för vår i fruktan, än hr H. för sin tillit. . Hvad hr H. ex. har för skäl för sitt hopp, att det ska Slesvigs förening med lsitt moderland är mera räta, än någonsin tillförenev och att Pseussen räcker deona försoniogsband til mörden, det säger han 088 ej. Men då, menar hr H. emellertid, bortfaller anledningen till Davmarks fiendtlighet och till våra egna väl berättigade farhågor.. Våra farhågor skola således ändå verkligen vara berättigade, men dess berättigande skall bero af det danska Slesvigs förening med sitt moderland? Vi hafva här några avmärkningar att göra. Frågan om ; uppfyllandet af de i Pragireden åtagna förj bindelser rörande Nordslesvig har hittills af itit. Bismarck och den nordtyska riksdagen helsats med högljudt hån och ådragit dem förföljelse, som vågat väcka denna fråga. !j; Men antag att tyskarva, oaktadt alla sina segrar och byten, blifva af åderlåtvingarne i det här kriget så det någorlunda och åtminstone för en tid, botade för sin svindel och mindre benägne att lyssna till de lycksökare eHer fantaster, af hvilka de blott alltför länge låtit sig ledas; antag att Nordi AL b 4 q slesvig återlemnpas, Skall allt dermed vara försonadt? lighet dermed vara bortfallen? Skall all anledning till fiendt-, Skall man då ödmjukast tacka för att det ädelmodiga Preossen endast så öch så många år behzgst håna högtidliga fördrag och trakassera, ina, förfölja en stackars fredlig befolkning, , vars enda brott varit dess fosterlandskärlek? Och bar icke erhellertid denna befolkning, med sina mavliga individers lit och blod, för att icke tala om utpressade skatter, måst bidraga till sina förtryckares fram1, gångar i det nuvarande kriget? Och skall wan icke erbjuda den utlofvade omröstningen : först då, när förtrycket Tyckats tvinga den:; danska befolkniogen att lemna ram för en ! tysk? Och skall icke slutligen och i alla fall våldsrätten få fortfarande gälla med afseende på det öfriga Slesvig och åtskilliga, r Danmarks försvar och bestånd lifsvigtiga öar? Och skall man icke sålunda gifva helgd åt den för Prustns behot få unna orimliga rättseller anarsre orättsprincipen, att landet skall antags inflyttareus, icke inflyttaren landets onalitet? Det område inom någon icke tysk siat, der ett tillräckligt antal tyskar ÅtFA sig, det blir således tyskt! Ju mättigare Tysilard eller Preussen blir, desto mindre anta: tyska ellert? preossiska inflyttare skal det behötvas förb att hota den staten ned främmande iobland-t:t ning och preussiska maktbud. Hvad som z t. ex. inom ett svenskt landskap skulle 9! stämpla en svensk som landstörrädare, detb: 832 skalle således, i fråga om inflyttade tyskar ? eller deras efterkommavde, tvärtom blifva en pligt mot fosterlandet, notabene — det tyska! Civilisation är ett mångtydigt ord. Så mycket torde man vara ense om, att den betecknar åtskilligt mera än kunskap. Med de exempel vi haft och hafva för ögonen, !i borde man icke tala så högt om tyskarnes, Civilisatiop kan mana till fäderveslandets förE! svar, men till missbardlingar mot en svaare, till hån mot rätt ocb-menskligbet torde en ej kuona låna sig. Etter Napoleors fall anse äfven vi det pågående kriget för ett eröfringskrig, der lystnaden växt med framgången oeh der man gått utom sitt program äfven så till vida, som man vill med våld tvinga äfven icke-tyska befolkningar att uppgå i det eniga Tyskland. Sedan man till sådan grad, som svart nog skedde, kunnat ådagslägga sin öfverlägsoa makt, är ock allt talom behof af annan gränvs;om säkerhet för öfverfallo. s. v., endast pätagliga töregilningar, hvilka låta ana, att man blott vill törsäkra sig om trygghet ;å den sidan, under något påtänkt sofall å snoat håll; Det der talet om rättigheten att återtåga hvad som enjC gång tilihört en, torde icke mindre vara ett underligt tal, så länge man icke lemnar ifrån sig Schlesien och sina.andelar af Polen 0.8. v. Mau skall genom det talet allenast råka i rotsägelse med sig sjelf. Den tyske, isynnerhet den preussiske soldaten vili man gerna, och i allmänhet med skäl, hafva ansedd såsom egsnde belt annan medborgerlig betydelse och bildviug, än fallet vanligen är inom andra länders krigshärar. Så mycket sämre, att denna bildning och medborgerlighet icke förhiodrat eller stälit sig i -vägen för, utan tvärtom blifvit verktyg för utförandet af sådana bragder, som dem, till. hvilka de användts och användas; så mycket sämre, att sådana soldater kaornat lögga sig och sina tyska enhetssträfvanden till fotapall under hohepnzollersk ärelystnad, Äfven den tyska litteratoren, vetenskapen, konsten, deras värde och inverkan på vår kultar, torde hr H. uppfatta något annorlusda än vi. För alt t.ex. tala om reformationen, för hvilken tyskarne framförallt vilja hatva tack, så öfverskatta de äfven der sin andel och sitt verk. Afven om man icke med: oss anser den lutherska reformationen för en förklädd katolicism, hvilken allenast öfverflyttade påfvemakten från Roms biskop till ett kyrkligt dokument och redan i födseln var behäftad med å!derdomskrämror, så torde dock få redgifvas, att reformationen hade sina källådror långt bortom Luther och att Buthers föregångare visst icke al!a eller hofvudsskligen voro tyskar. Albigensernas strider tändes vid Tarns och Garonnes stränder och valdensarnes stiftare hade sitt hem i Lyod. Protestantismen har blifvit civilisation mer än tro. Der hr H. talar om den latioska stammen och bildningen med deras okunniga och vidskepliga folkmassor, i förhållande till den folkupplystare protestantiska, germaniska bildningen och stammen, skulle vi eljest vilja påminna honom om, att t. ex. Atanasii symbolum är ett lutherskt-protestantiskt symbolum, likaväl som ett katolskt. Afven den lutherska protestantismen är således en auktoritetstro, ett ovilkorligt underordnande af förnuftet under dena kyrkiigt officiella tron. (Forts.) ——A 7 DANMARK. Pr