anbad voro särdeles ädelmodiga och antag. liga. Så åsåg ock Englard tåligt, hura Pregs sen sönderref Londonprotskollet; så har de ingenting haft emot, att den i Pragtreden til gräns bestämda Mainlinien öfrerskridits a nordtyska törbendetj-så har det tivder mångs år ellrä-8om-medgörligast låtit tis. Bismarck På det grymmaste leka med sitt lötte ti nordslesvigarne och såmedelst oupphörliger utmana Napoleon. Herr H. är så säker på, att fursteslägtska pen i vår tid istet inflytunde her på krig och fred; men oaktadt all den sjelftillit, met hvilken hr H. höjer sig och sin blick upj öfver Slesvig och upp öfver Bismarckno, frukta vi ändå; att han kan risstega Big. Vi för vår del ants icko ötroligt; atv evgelska nlitiköb, ja att det lojala engelska tolket och dess statsmän under senaste tider tagit intryck af den gamla drottningens personliga och enskilda tycken. Så anse vi icke heller osannolikt, hvad som pu säges om den gamia Arottoingens fredskärlek och lust att abdrkera, .fall kriget Xå4 koihma att hota Preussen. 1 fnna det icke heller urderligt, om de gelska statsmännen icke äro så benäg att i dea gamla drottningens ställe en ung konung. Sedan hr H. förklarat, att man måste med ovilja betrakta eller med förkastelse bedöma Spoklands beteende i tråga om Hostein och Slesvig eller Preussens auvgrepp på Österrike, erkänner han sig dock på sama gång om öjligen kunna betrakta saken på anuvat sätt är så, att sedan våldets följder blifvit ett af alla erkändt faktum, måse man väl söka af. vinna det de välgörande verkningar, för bvilkas skull: Försynen låtit våldet hafva sin gång Dessa välgörande verkningar sf det är ifrågavarande preussiska våldet fiorer hr H. deruti, att Nordtyskland blifvit ett starkt förbund. Han tager ock för gifvet att, odå frågan ställdes till svärdet,, mn måste önska seger åt det protestantiska, mera intelligenta och viljestarkare Preussen. Utar afssende på, huru pass hr H. kan hafva den saken klar för sig eller bvad han kan mena dermed, att Försynen låter våldet hafva sin gång, der våldet skall vara någontiog, som förtjenar med ovilja betraktaso och med verklig förkastelse bedömas, på samma gång det skall vara af Försynen afsedt för välgörande verkringar, och utah att fråga, hvad hr H. gör för skilcad mellan följder och verkvingar, när de af Försynen afsedda verkningarne skola afvinnas väldet, sedan dettas följder blifvit ett af alla erkändt faktum, fästa vi oss för det närvarande allenast vid detta sisträmnda hr H:s yttrande, att våldets följder blifvit o-tt af alla erkändt faktum, Icke kan hr H. här mena ett erkännande i betydelse af gillande; eller underkastelse utan reservation; ty oaktadt all sin partiskhet för preussarne eller ; tyskarne, kan hr H. ändå ej vara okunnig om, att äfven mycken missbelätenhet med de der följderna råder på många håll, och denna missbelåtenhet berättigar han äfven sje!f gerom sin förkastelsedom öfver det våld som haft sådana följder. Menar hr H. således allenast erkännandet af ett faktisktförhandenvarande och att verkningarne, alldenstund våldet skallhafva fått ske för deras skull, skola vara välgörande, så spart våldets följder blifvit i den meningen erkända? Det förundrar oss då än en fång att hr H. nu kan vara så ond på Ryssnd, hvars storhet och erötringar man ju vill anse både såsöa obestridliga fakta och såsom följder af våld och hvilka väl således borde vara välgörandes. Af samma skäl borde hr H. försvara Napoleon I:s revision af Europas karta; medelst hvicken Preussen betydligt reducerades. Äfven der var ju våld och faktiska följder af våld och således ock, enligt hr H:s logik, svälgörande verkningar,, Hr H. gläder sig i stället åt Preussens nuvarande storhet och således :ock åt ett nytt våld, som fått omgöra det gamla, hvilket väl således ändå icke måtte varit rätt välgörande, alldenstund Försyhen tillåtit det omgöras af ett nytt, hvilket dock också af hr H. anses böra med törkastelse bedömas. naden emellan våldet såsom gudomlig tillåtelse i och för sig och dess följder eller verkningar såsom ämnade att, likasom våldet sjelft, blifva menskligt ansvar för mensklig frihet och förnuft, på samma gång äfven följderna eller verkniogarne måste blifva beTtoecde af gudomlig vilja och makt, det måste vi sluta af sättet, på hvilket han, wedelst ideligt frambållande af Napoleon I:s våldsbragder i. Tyskland, likasom berättigar . tyskarnes .nuvarande framfart i Frankoke. Det går en nemesis diving genom verlden och historien, det nekar ingen; men på ett egendomligt sätt måtte detta förstås, der man med en viss skadeglädje och likasom om intet ansvar hvilade äfven öfver verktygen för gudomliga straffdomar, gifver Bismarck och hans konung rätt att med oerhörda lidanden och olyekor straffa den pu lefvande generationen i Frankrike för hvad en af detta lands ngenter förskyllt för snart tvenne mansålrar varande sanslösa tyska öfvermodet skallisin ordning fiona en gräns, ett hitintill men icke vidare,, och till mensklighetens undervisning en gång blifva föremål för en gudomlig vedergällning, äfven det. I samma mår man anser Napoleon I:s fall och fängelse och de förenade makternas inAtt hr j H. något anvorlucda, än vi, uppfattar skilsedan. Man antyder emellertid på samma gång och mot sin vilja, att äfven detnul: vasion och Frankrikes vanmakt då såsom en straffdom, upphöra ock de tyska eller preussiska företagen och ans,räken i vär tid att kunna anses såsom vedergällning. De bli!va i stället en utmaning mot den makt, som vi1 ext sig kunna förströ såsom agvar ätven de mäktigaste härar. KF Så har ock hr H: haft all möda ospard för att uppfriska minnet af alla de orättvisor eller förnärmelser eller förluster eller endast hotande belägenheter, för hvilka särskildt vårt fädernesland varit föremål eller råkat ut af eller genom den franske kejsaren Napoleon I; utan att man i allt detta kan fiona någon annan mening eller afsigt, än endast och allenast den, att sålunda reta till hat mot det franska folket, det folk, som lefver och lider nu Ett sådant stridssätt, ett sådant sätt att resonnera må vara värdigt hr H. och ändamålet med hans skrift; men det är ovärdigt sakens allvar. Med afseende för öfrigt på de många jemförelserna med eller hänvisningarne till andra tiders förhållanden, dem hr H. gör, anmärka vi blott, att der de icke äro rentaf meniogs-lösa, der häntyda de på förra tiders förseelser med afseende på bevarandet af en helsosam jemnvigt staterna emellan, förseelser, för hvilka följande tider fått och få plikta, frågan må vara om Rysslands tillgodogörande af Carl XII:s och astal I Ån ep starrighet det inflytande England så armen om Preussens tillgodogörande af Englanis ekonomiska politik. Just med afseende på denna jemnvigt och faran af någon särskild stats öfverflyglande makt äro vi längt ifrån att finna Frankrikes vädjande till Eoropas: bjerta och sunda förstånd så löjligt, som br H. under mångahanda utrop, tyckes vilja ha det betraktadt. Så ock, när hr H. medgitver, att Preussen, i kriget mot Österrike, var sjelf angripareo, men sökte gifva sig sken ar att vara den angripna oskuldenn; att det var Frankrike eller snödvändigheten att behålla godt förstånd med Franrike, eller farhåga att reta Frankrike., som var sknldan davtill att Pranasan nanktadt sin na