gången af gevär är så stor, att förråderna !n alltid böra innehålla minst dubbelt antal gevär för armåns numerär, helst 3 gevär för hvarje man. a Härtill kommer, att man äfven bör hafva ; evär af samma konstruktion som armåns ät krigsroserven, landtstormen eller hvad de!, olika oppbåd kunna komma ätt kallas, hvilka l; på skilda håll skola understödja armån eller ) samverka med densamma vid landets för-l, svar. Vi hoppas, att ingen sakförståndig men; niska för allvar kan hysa den föreställnin, gen, att man visserligen bör förse fältarmån , med bakladdningsgevär af bästa modell, men i; att reservoch ortförsvarstrupper gerna a kuona beväpnas med Wredeska gevär afl. 1860 års modell eller gamla belgiska förladd, ningsgevär, ja kanske med omändrade en-) gelska subsidiegevär från 1812. r Just för trupper, som äro mindre fast or-, ganiserade och ega mindre öfning; är det afl, synnerlig vigt, att de ha vapen, som icke äro fiendens underlägsna. Detta är nästan af ännu större vigt med afseende på detl, moraliska intrycket och stämningen, än på, den direkta större effekt, som vapnen göra. Bristande förtroende till eget vapen och öf-l, verdrifaa föreställningar om fiendens kunna l. inverka förderfligt på ett helt fälttågs gång. . En densk tidning har nyligen erinrat derom, . huru under 1864 års krig det var en allmän åsigt hos danska härens både officerare och ; soldater att de preussiska tändnålsgevären. voro ofantligt öfverlägsna danskarneg egna l. förladdningsgevär. Innan 1859 års italienska krig utbröt iobillade sig den franska arfien, att de då nyligen intörda österrikiska gevä-l! ren af mindre kaliber stodo högt öfver de franska i träffsäkerhet. För att bekämpa denna oriktiga föreställning kallades en officer från hvart regemente till Vincennes, i hvars skjuatskola företogs en komparativ skjutning med österrikiska och franska gevär, hvilken ådagalade att de senare allsicke voro urcderlägsna. Med denna erfarenhet återvände officerarne till sina afdelningar och det lyekades derigenom att åter upprätta förtroendet till de franska vapnen, hvilket i icke ringa mån bidrog till den lyckliga utgången af det italienska fälttåget. Må man för all del icke trösta sig dermed, att det kan gå an att sedan ett krig utbrutit förskaffa sig det nödiga antalet gevär från utlandet. Just under krigstid är det förenadt med de allrastörsta svårigheter, att utifrån förskaffa sig krigsförnödenheter och dessa svårighetar kunna bli alldeles oöfvervinnerliga, om den fiende, med hvilken vi få att göra, är oss öfverlägsen till sjös och genom kryssare uppbringar icke blott våra egna fartyg, utan äfven allt slags krigskontraband å nentrala. Hvilza oerhörda svårigheter har man ickenu haft i Frankrike att förskaffa sig vapen, och huru helt annorlucda skulle det icke sett ut, om icke bristen på gevär gjort, att den allmänna folkbeväpningen endast småningom och successivt kunnat ega rum, om de af marskalk Leboeuf skrytsamt omordade 2 millioner gevär verkligen varit till finnandes i landet? Oaktadt Frankrike är herre på sjön går dock en dyrbar tid förloradinnan det kan från England, Amerika och Italien hopskrapa det nödtorftigaste för de trupper, som efterhand mobiliseras, och man får dervid nöja sig med en brokig blandning af Chassepots, Remingtons, Peabodys, Sniders, med ett ord gevär af alla möjliga konstruktioner och olika kalibrar, hvilket naturligtvis både med afseende på ammunitionen och andra olägenheter måste vara mycket illa för en armå, bestode den äfven afidel disciplinerade och krigsvana trupper. Härtill kommer, att det är nödvändigt, att de fosterlandets försvarare inom alla särskilda kategorier, hvilka:skola i krig begagna vapnen mot : landets fiender, på förhand ha förvärfvat kännedom om deras rätta bruk och gjort sig förtroliga med dem, så att de till dem kunna hysa full tillit. Den generalorder, hvarigenom blifvit anbefaldt, att nödigt antal Remiogtongevär skall utlemnas till regementenas. depoter, för att äfven beväringen under instundande år må kunna öfvas i deras begagnande gör ej tillfyllest. Äfven för de åldersklasser, som komma efter den nuvarande beväringsåldern, men som enligt en ny på allmän värnepligt och folkbeväpning grundad organisation skulle komma att höra dels till aktiva armön, dels till krigsreserven och dels till ortiörsvaret, måste man bereda ett sådant tillfälle. . Detta sammanhänger helt nära med frågan om fallständig decontralisation såväl af vapenförråder, som. af annan krigsmateriel. Om de stora förråder af vapen, krigsmateriel och utredningspersediar, som lågo -hoade i de stora gränsfästningarne Metz och Birasbourg, hade varit fördelade öfver hela landet, så skulle det nu icke befinna sig i fiendens händer utan komma Frankrikes försvarskraft till godo. Men härtill kommer att Stockholm icke är något Metz. Det han i sjelfva verket sägas ligga på den farligaste och mest hotue Dunkten af vår gräns, men är, om man uodantager en befästning. i skärgården af tvetydigt värde, alldeles oförsvaradt. Man behötver icke vara pessimist för att antaga, att vår hufvudstad skulle kunna tagas genom en kupp af en några mil norr elier söder om staden landsatt, icke så särdeles ansenlig fisndtlig styrka. Och dock hopar man här änou elltjamnt ganska betydliga förråder af all slags krigsmateriel, Har man icke också helt nyligen anordnat den fabrik, vid hvilken patroner för Remingtongevären skola tillverkas, vid Marieberg i hufvadstadens omedelbara närhet? . Vi tro, att ett sådant system måste öfvergifvas och det så fullständigt, att man icke nöjer sig med att flytta förråderna till Carlsborg, utan för allvar griper sig an med en deceatralisation. Iaom hvarje landskap böra fullständiga depoter af krigsmateriel fianas för den väpnade styrka, som inom dess område skall uppställas både för fältarmen och ortförsvaret. Med afseende på det sistnämnda borde inom hvarje härad fionas en depot och en allarmplats, dit de värepligtige af äldre åldersklasser i farans stand vid första uppmaning kunde bege sig, för att beväpnas och ordna sig under sitt bestämda. befål. Då, såsom vi sedermera få tillfälle att når nara Atveckla specialvaonen äfven böra