Det förtjenstfalla i Keshubs predikan går icke i den riktning, som blifvit följd af de mest framstående religiösa personligheter i vårt land under de sista åren, Derföre är det alldeles orättvist att göra jemförelser mellan honom och dem, såsom några af hans ähörare gjort. Då han första gången uppträdde i en församling i London, var det klart, att många strömmade till i den förväntan att han skulle behandla vissa omtvistade och svåra frågor i den engelska spekulativa teologien med större kunskaper och djupare insigt än de grundligaste tänkare, som egoat sitt lif åt undersökandet af sådana problemer och derjemte haft den fördelen att andas i Europas starkt förtunnade filosofiska atmosfer. En sådan föreställning är helt och hållet ett motstycke till Voltaires och de med honom liktänkandes, hvilka väntade att i Zend-Avesta finna en filosofi och teologi, som skulle komma Plato på skam och låta evangelierna synas fattiga. För en ännu ung man är det säkerligen storverk nog att ha gjort det oerhörda språnget från en i yttersta grad polyteistisk hedendoms mörker fill ljuset af en ren och helig teiem, att hafva hållit sig fri från alla de former af vidskepelse, med hvilka han kommit i !eröring och dock hafva sökt all andlig lärdom hos alla lärders profeter. Att vänta, det Keshub Chunder skulle haft tid eller förmåga att också reda svårigheterna i den moderna metafysiska teologien eller bibelkritiken eller den europeiska kyrkohistorien är rentaf orimligt. Hans storhet går i en helt annan riktning än våra läsares och tänkares, hvilkas förmågor sannolikt i jemförelse med hans skulle visa sig temligen vanmäktiga till att utföra den indiska reformatorns verk i hans eget land. Det är icke på tänkandets område (ehuru han äfven här har betydande gåfvor), utan i sjelfva den religiösa känslans verld Keshub af naturen är så rikt utrustad. Det är ur en full och klar tro på de osynliga tingen han talar kraftiga ord, hvilka beherrska hans landsmäns hjertan och äfven röra våra, om vi för en stund vilja glömma våra stridigheter och filosofiska problemer. I ett hos Stobrus bevaradt fragment af gamla kaldeiska orakel förekomma de djupsinniga orden: Stora själar mottaga sanningen inom sig sjelfva,. Och det ser verkligen så ut, som om det funnes själar, till hvilka upplysningen om de gudomliga tingen kommer icke medelbart genom andra menniskors ord eller genom tradition. eller genom böcker, utan omedelbart genom. deras.eget samvete. All verklig religion, som kommer ut öfver den barnsliga ståndpunkten, är naturligtvis i visst afseende en omedelbar umgängelse mellan den ändlige och den oändlige anden; men endast i de sällsynta och lyckliga fall, der en i högsta grad mottaglig, med trons fullhet begåfvad själ i-fallt mått insuger lärdomen från Gud, kunna vi förstå hvad et vill säga att vara lärd af Gud,. Menniskor, som lärt teologi på detta sätt, behöfva icke framställa bevis eller lägga kunskaper eller logik i dagen. Deras sak är patt tala hvad de känna, att vitna om hvad de sett och bekräftelsen på deras: vitnesbörd fions i deras åhörares själ eller ingenstädes. Den största, ja den enda gåfva de kunna gifva oss är derföre, att de meddela-oss hvad de sjelfva förnummit, att de göra oss delak. tiga af de erfarenheter, som varit oklara och obestämda för oss, men tydliga och bestämda för dem, och sålunda sätta oss i stånd att tolka vårt eget samvete. Här är Keshub den rätte läraren, Hans glödande fromhet och uppriktigheten i hans karakter ingifva sympati och bjuda förtroende. Sannolikt ligger det äfven i hans österländska rättframhet och paivitet som gör det möjligare för honom än för en europå att låta sina åhörare skåda in i sitt hjerta och sålunda befordrar andakten, hvilken långt oftare är resultatet af sympatetisk känsla än af tankens upplysning. Flere som känna honom hafva sagt, att de, sedan desett honom, bättre kunna förstå Kristi barn-liga tillit till Gud. Till slot vill jag i korthet återgifva en af de predikningar han höll i London, hvilket bättre skall teckna honom för läsaren än en längre beskrifning. Efter att ha intagit talarstolen stod han några minuter tyst, som om han tänkt på hvad han skulle säga, och sedan han börjat talade han oförberedd en half timme utan ett ögonblicks afbrott och i ett rent, värdigt språk. Hans text vidifrågavarande tillfälle var budet: Älska Herren din Gud af allt ditt sinne, af all din själ och af all din kraft. Att älska Gud med sinnet, sade han, var att älska sanningen. En-; hvar som medvetet eller omedvetet uppriktigt älskade och sökte sanning — Vare sig religiös eller vetenskaplig sanning — älskade Gud med sitt sinne, och de som ville behaga Honom genom att undertrycka en eller annan sanning tjenade Honom icke och älskade Honom icke. Att älska Gud med själen var att föra ett lif af bön och längtan, att bringa hjertat i ständig umgängelse med Guds ande, Att församma detta och inbilla sig ait ett ärbart lif i förening med en obestämd känsla af vördnad och tacksaruhet mot det osynliga upphofvet till verldens ordning och skönhet utgjorde en filosofisk religion, var en torfärlig villfarelse och en -outsäglig förlust. Att slutligen älska Gud med sin kraft var att böja sin vilja till lydnad för hans lagar om rättvisa och sanning, godhet och renhet. Endast genom alla. dessa former af kärleken ill Gud kunde man nå den högsta saligheen — för hvilken han nedböjde sig i bön — len fulla, andliga föreningen med Fadren i nimlen, SR da Rättegängsoch Polissaker. Inbrottsstolder. För ra dagar sedan har OBE en SA Fen Again nl IL