STIVRRCHKS den 3 Dec. Ur de stolta segerdrömmar hvari de tyska ärförarna och statsmännen invaggat sig ha e plötsligt på ett mycket obehagligt sätt lifvit väckta. Sjelfva Bismarck och Moltke, ljest så försigtiga och noga beräknande alla nöjligheter, ha ej undgått verkningarna af ramgångsruset och det förakt för motstånaren det så lätt väcker. Frankrike var i leras tanke oförmöget till allt vidare mottånd på öppna fältet, och Paris uppgifrande endast en tidsoch proviantfråga. Man hade i det tyska högqvarteret räknat It på dagen, huru länge köttet och brödet kulle räcka, och om man tagit de moraliska krafterna med i kalkylen, var det endast de ipplösande, oenigheten och de demagogiska stämplingarna, hvilka man hoppades skulle vetydligt påskynda katastrofen. Möjligheten tt den franska nationalandan skulle vakna ch göra sina gamla underverk hade man l! lock ej tänkt sig, eller, om man gjort det, mm M HM HO HH DT a betraktat den som ett hjernspöke. Detta jl jeraspöke har emellertid antagit kött och lod. Under den tid man i Versailles soft ! äkerhetssömsen ha bakom Loire och inäanör ridån af Paris vallar uppvyxit två nya räldiga armeer, och man hÖ Me ? sar en vacker dåg unnit, att kriget, lår frå rott vara slut, ; lugt ifrån att som man cvärtom måste börjas på nytt. : Bisme, ck och hans herre, heter det från 19r?. påll, börja finna sin ställniog något besänklig, och den fyndige förbundskanslern är i fuli verksamhet att hitta en utväg derutur. För detta ändamål, berättas det nu, stall han ha te pptagit en gammal plan, som en gång blifvit lagd åsido, men fu befunnits lämplig att tjenstgöra på nytt, planen att sluta fred med ex-kejsaren, som för detta ändamål skulle restaureras. Underhandliagar hade för detta ändamål blifvit öppnade på Wilhelmshöhe, och man vet äfven berätta att ett formligt fredsfördrag der den 26 November skulle blifvit afslutet. Om vilkoren gå oiika versioher. Medah LIndependancee vill veta, att Napoleon endast afträdt Elsåss, men medgifvit Metz räserande, berättar Times att äfven denna fästning skulle öfverlemnas till Tyskland. Huru orimlig saken än låter, behandlas den dock fullkomligt allvarsamt, och Times har till och med fannit den värd en plats i en ledande artikel. Den stora citytidningen yttrar der: Osäkerheten i den nuvarande militäriska ställningen, i förening med vissheten att tyskarnas politiska ställning skulle bli full af förlägenheter, skulle de än lyckas snart taga Paris och slå alla mot dem uppställda armåer, föranleder helt gaturligt EA mängd gissningar rörande grefve Bismarcks planer. Man frågar sig huru han tänker reda sig ur de svårigheter söm omgifva honom, och från gissningar rörande hans planer är det blott ett steg till uppgörande af plåner åt honom. Detta är måhända förklaringen på uppkomsten af de sällsamma rykten som nå våra öron, men vi måste äfven erkänna, att det är ganska möjligt att de kunna vara sannä. Det påstås med bestämdhet att förbundskanslern återapptagit sin gamla plan att draga sig ut ur sin nuvarande ställning och sätta kejsaren dit i stället. Ryktet törsäkrar att fredsvilkor äro uppgjorda, om ej underteckhade, mellan konungen af Pretässen och fången på Wilhelmshöhe, och det från trovärdigt håll bestyrktå fåktom ätt kejsarinnan begifvit sig öfver till Brässel anföres som bekräftelse på intrigen. Kejsaren atträder Strasbourg och Metz och sätter sig, åtföljd af sina mårskålkar, i speteen för det kejserliga gardet, som innehar en för ändamålet passande ställning i Mainz. Förstärkt af de 300,000 fångarna i Tyskland eller så många som han kan lita vå, aflöser han den tyska styrkan utanför Paris, hvarefter de tyska afmåernå marschera hem, med undantag af så stor styrka som kan behötvas för att besätta de afträdda provinserna. De som påstå denna berättelse vara sann fråga hvarför den 6 skulle förtjena trovärdighet. Det gkulle naturligtvis bli. ett inbördes krig i Frankrike, men denna följd behöfde ej oroa den tyske förbundskänslern. Ett borgerligt krig i Frankrike ekulle ge henom tid att ordna förvaltningen i Lothringen och Elsass. A andra sidan skulle de kejserliga marskalkarna med mycken belåtenhet omfatta planen. Bazaine skulle försöka, om han ej kunde lyckas bättre med Napoleon III emot Trochu än med Maximilian, mot Juärez. Vi måste erkänna det plausibla i dessa argumenter, Nkväl torde det fiåriäs någrainkast att göra. Med riktig instinkt förkastade kejsarinnan genast en dylik plan när den framställdes för henne, och om kejsaren samtyckt dertill, måste den sista qvarlefvan af tron på hans politiska skårpblick med ens försvinna. Hvad än måtte hända, skulle planen ge bonom dödsstöten. Trots hans marskalkar och det kejserliga gardet, skulle den arm6 han förde med sig tillbaka ur fångenskapen smälta ihop inför det glödande raseriet hös ett förbittradt folk. Paris belägring skulle genast bli häfd, och de södra och vestra armeerna under marschen på mnordöstra gränsen erhålla förstärkning af. desertörer i massa. Kejsaren skulle nödgas fly tillbåka till sina vänter, och det utsprungliga kriget mellan Frånkrike och Tyskland förnyas på gränsen till Lothringen, Dessa resultater skulle med en sådan säkerhet inträffa, att det är imycket svårt att tro, att kejsaren och grefve Bismarck ej skulle begge två förutse dem, och att, då de förutse dem, den ene skulle kunna föreslå och den andre ingå