på hvarandra. Det gyllne solljus som strömmade in i rummet föll öfver Silvias ansigte och hela gestalt. För mr Merediths ögon syntes hon som ett väsen af idel lif och ljus och klarhet; han hade gerna velat säga henne det. Deremot stod han sjelf i skuggan och denna skugga, som föll allt djupare, under det Silvia såg på honom, föreföll henne som ett förebud af döden, hvilken han redan två gånger med nöd hade undgått. Jag kan inte uthärda det! utbrast hon med osäker röst och vända sig ifrån honom samt öppnade dörren och ilade upp till sitt rum, innan han bunnit göra en fråga eller yttra ett ord. Jag kan ej uthärda det! upprepade hon ännu en gång för sig sjelf då hon kom in i sitt rum och genom det öppra fönstret såg den mörka skogen samt der bo:tom en strimma af eld och guld, som visade hvar solen gick ned. Denne man skall mörda honom; — jag kan ej uthärda det! Den våldsamma smärta hon haft så svårt att i mr Merediths närvaro beherrska, tognu med tiofaldig kraft ut sin rätt. Men blott för ep stand. Hela hennes själ uppreste sig emot föreställningen om fara och död; med den kraft som tillhörde hennes ålder och karakter protesterade hon deremot: Nej, han skall inte dö! utbrast hon och strök hastigt bort sina tårar; mördaren skall inte på sitt grymma syftemål. Han skall lefva oeh segra öfver denna, öfver hvarje faral, Hon log då hon kände plågan i sin arm och tänkte att hon kaoske genom denna obetydliga blessyr hade räddat mr Merediths 1if, Hon afteg näsduken som han bindit om armen; och då hon tvättat såret samt ånyo förbundit det, då hon ombytt klädning, så att ingen kunde se det eller få veta hvad som händt, kände hon sig nästan lycklig.