ti ordningen af de kringgående rörelser, som -Ityckas utgöra hans enda resurs. Jag borde -ha sagt, anmärker han, att de nämnda star terna uppträdde fiendtligt mot Preussenx. s! Sitt bestämda uttalande om ett objektivt och oomtvisteligt sakförhållande (krigsförklarin-gen) utbyter han nu mot sväfvande uttryck om något, som allt efter subjektiva tycken kan omtvistas (fiendtligt uppträdandex). -Eller, med andra ord, hvad hr H. ursprung. t ligen sagt och som vi visat vara oriktigt, det t frångår han nu, men med förklarande att , någonting annat, som han icke sagt utan blott menat och som vi naturligtvis ej opponerat . Joss emot, deremot förhåller sig fullkomligt Iriktigt. Hvilken öfverlägsen polemisk konst! ; Hr H. finner det vara ohöfligt af oss att , låta förstå, att han ej har den minsta kän Jnedom om Novemberförfattningen. Olyck lligtvis för hr H. har han i sitt genmäle dragit försorg om att blott ytterligare bekräfta riktigheten af vårt yttrande. Han anför nemTligen, att då Novemberförfattningen bestämmer en gemensam representation för konungariket och Slesvig, så var hon ett steg till det senares inkorporation. Hr H. tror såleIdes, att en gemensam representation, för I konungariket och Slesvig var någonting nytt, som först genom Novemberförfattningen infördes! Det är oss i sanning oförklarligt, att hr H. kan vara så obekant med dessa förhållanden, Konungariket och Slesvig hade ju långt före 1863, eller ända sedan 1855, en gemensam representation, som 1855—1858 omfattat äfven Holstein och Lauenburg, men ur hvilken dessa provinser tilltvingat sig att få utträda, och som sedan bestod för Danmark intill Ejdern. Denna gemensamma representation b:ef genom Novemberförfattningen reformerad, men dess kompetens blef icke utvidgad, den slesvigska landtdagens befogenhet blef icke inskränkt, den år 1855 bestämda prinsen mellan gemensamma ärender och särskilda, d. ä. mellan sådana som behandlades af den dansk-slesvigska representationen och sådana som lydde under slesvigska Ständerförsamlingens myndighet, blef icke flyttad, icke heller blef någon af Slesvigs öfriga provinsiella institutioner upphäfd eller förändrad. Novemberförfattningen hade således intet att göra med Slesvigs inkorporation. Icke heller blef: Holstein derigenom från Slesvig och den öfriga monarkien mera skildt, än det redan förut, på grund af sina egna af tyska förbundets exekutionshot understödda yrkanden, blifvit. Det är icke värdt att söka beslöja okunnigheten om dessa sakförhållanden genom att åberopa Almanach de Gotha eller andra tyska källor, eller genom att låta påskina, att påståendet om Slesvigs inkorporation är en åsigt, som kan ha sina skäl, lika väl som det mot atta påståendet. Frågan är helt enkel. Antingen känner man saken, eller man känner den icke. I förra fallet vet man, att något beslut om Slesvigs inkorporation aldrig blifvit fattadt. I senare fallet är ett uttalande lika mycket värdt, som allt annat vrövlo, förtjenar lika mycket att behandlas såsom en respektabel åsigt, som t, ex. ett påstående att två gånger två gör fem, och genom citerande af Alm. de Gotha bevisas blott, hvad som älls icke tarfvar något bevis, att nemligen äfven andre författare finnes, som ha lika liten reda j på ämnet, som hr Hazelius. Beträffande Badens begäran att uppta-l gas i nordtyska förbundet försöker hr H. åter en kringgående rörelse. Badens begäran : betyder någonting helt annat, än hvad orden : ionebära, nemligen icke ett officielt förslag, ! otan hvarjebanda enskilda yttranden och till! kännagifna önskningar. . Att sådana före-l. kommit, behöfde hr H. så mycket mindre upplysa oss om, som vi ju sjelfve erkänt att så var, och framhållit detta i motsats mot !l hr H:s tal om Badens begärann. t Det gläder oss att höra, att hr H. nu vill ii gifva Bismarck behörig andel af äran för plaji nen mot Belgien. Om hr H. visste, att Bis-!t marck ej var oskyldig i denna skamlighet, ! så kunna vi ej bj jelpa, att vi fortfarande !f måste anse hr H. hafva förfarit partiskt, då han i sin ifver att tadla och smäda Frank-1 rike, framställde ifrågavarande plan såsom ll uteslutande fransk. f : När hr H. talar om Aftonbladets förslago v att dela Belgien, så vet han naturligtvis att han icke talar sanving. Vi hemställa då fll hans egen ompröfning, om ej den der lille: Bismarck snarare är att söka under hans ir egen kappa, der så mycken sympati bor för den bismarckska politiken, än i Aftonbladets!c redaktion. UD Hvad angår hr H:s ordande om den plär1 dom, som uppbjudits mot. honom, vilja vilå attala vår mening att, dess bättre för oss,g ingen sådan varit af behofvet påkallad. Förs att beriktiga hr H:s misstag har det varit it nog att förfoga öfver ett helt anspråkslöst v mått af sakkunskap i förening med den samd vetsgrannhet, som bör hindra enhvar, hvilken 3 i likhet med hr H. vill npplysa publiken, d att utbreda sig öfver saker som man ej sjelf ph ä f d I 8 t d a I 1 känner till. Hvad hr H. afsett med sitt-genmäle, förstå ä vi ej, om han ej tilläfventyrs tänkt att bland tidningsläsarnes mängd alltid måste finnas några, som finna sig tillfredsställda så snart ett svar, lika godt hurudant, afgifves möt en kritik; naturligtvis förutsätta vi att hr H. ej ett enda ögonblick hoppats att kunna bedraga sig sjelt eller inpoaera på några andra tänkande läsare af han3 svaromål. Vi vilja gerna önska honom den tillfredsställelsen, att åter stå upprätt inför det förra slaget af tid-ö ningsläsare, och i denna oegennyttiga för-jk hoppning vilja vi på hans genwäle tillämpalbt hans och Laskers citat ur Fiesco, dock till la sin verkliga lydelse restaureradt: 8 Der Mohr hat seine Arbeit gethan, derjb Mohr kann gehen. n 2 C v 1 Den till Norge anlända Paris-): ballongen. I Vi finna nu i det i går afton hitkomna la vumret. af Aftenbladet för förl. måndag föl-s jande närmare underrättelser om denna lång-!n värna racanda: