kallat novemberförfattningen 1863 ett beslat om Slesvigs införlifning,. — Man har visserligen från dansk sida velat förneka novemberförfattningen denna betydelse, enär Slesvigs provinciella sjelfständighet med dess provinsständer. bibehölls. Men då författningen, som kallas grundlag för konungarikets och Slesvigs gemensamma angelägenheter., bestämmer en gemensam representation, och då genom hela denna frågas historiska gång, som icke kan vara Aftonbladet och dess lärde krönikeforskare obekant, det erkända syftet var att lösrycka Slesvig från Holstein, så var det också första steget till en närmare införlifning. Så uppfattades också frågan i hela Tyskland öppet ochi Danmark tyst. Derföre blef novemberförfattningens stadfästelse en så nationel fråga i Danmark, hvartill den nye konungen icke fick mer än 48 timmars rådrum efter sitt uppstigande på tronen, och under välgrundad fara att en längre tvekan hade föranledt uppror i Kjöbenhavn. Derföre blef också denna novemberförfattniog den åberopade och visserligen välkomna anledningen till den beslutna tyska exekutionen och till det krig, som kostade Danmark både Holstein och Slesvig, Jag vågar ej begära rum för att vidlofligt ur tidens tidningar och tidskrifter omförmäla, huru ofta i den politiska verlden novemberförfattningen blifvit kallad Slesvigs införlifning, och huru ohöfligt i följd häraf Aftonbladet kallar detta ords begagnande vitna om att man ej ens eger aning om författningens innehåll. Jag åtoöjer mig med att anföra en allmänt tillgänglig liten bok, Almanach de Gotha, i hvars ehronique (1865 sid. 1020) novemberförfattningen anföres under titel: mincorporation du Slesvig dans le Danemark. Ett tredje förfärligt misstag skall af mig vara begånget, då jag yttrat, att Bismarck på tyska riksdagen motsatt sig Badens begäran att få upptagas i nordtyska förbunet, och jag uppmanas att visa när ett sådant förslag förelegat till diskussion och afgörande, hvarefter följer ett långt bevis om att sådant ej skett, — ett besvär att enfoncer une porte ouverteo enär jag aldrig påstått, att ett sådant officielt förslag förelegat. Om jag i uttrycket skulle hafva något felat, så är det att ej hafva sagt önskan i stället för begäran; och att Badens folk, kamrar och ministrar allt sedan 1866 önskat blifva upptaget i nordtyska förbundet, äfvensom att om denna önskan de långvarigaste öfverläggningar på tyska riksdagen förevarit, är visserligen min gazettkunnige motståndare ej obekant. Jbrg har aldrig koketterat red lärdom, minst i småsake , emedan jag aldrig dertill känt smak eller behof, men något smätt vet äfven jag. Så erinrar jag mig hafva läst en utförlig redogörelse för öfverläggningen den 24 februari i år, å tyska riksdagen, då fråga var om ett juridiskt fördrag med Baden (Gewährunz der Rechtshälfe) då om fö:draget i sig sjelf ej yttrades ett enda ord, men hela öfverläggningen rörde sig omkring fördraget såsom en anledning till Badens upp:agande i förbundet. Man yrkade nemligen det tillägg, att riksdagen skulle förklara gin tacksamhet tör de nationella bemödanden, i hvilka Badens regering och folk voro förenade.. Dero.n utspann sig nu ötverläggningen, der det blott talades vidt och bredt om att man snarast möjligen borde vidtaga åtgärder för att villfara Badens ofta uttalade önskningar att i förbundet upptagas. Bismarck motsatte sj detta. sägande att för det dåvarande, och så länge de större sydtyska staterna Baiern och Wirtemberg icke ännu voro sinnade att i förbundet ingå, gjorde Baden era gagn åt den tyska enheten: genom att stå utom förbundet och der kunna, i de sydtyska staternas råd, verka för att förmå de båda andra staterna till genensam inträde, än om Baden redan vore i! förbundet inne. Framförallt lade han sh på, att om äfven nu by OR CC kt ke CC te ÅN MA KO ÅR RA RR KK LER från Karlsrube inginge begäran till Nordtyska förbundets presidium att föreslå Badens upptagande i förbundet skulle han, i förbundets och Badens eget iotresse, rebus sic stantibus afböja saken såsom oliglig Orden läsas i Kreuzzeitung (korsom on för den 26 februari 1870. Etter denna förklaring återtog motionären (det är kanske angeläget säga att han hette Lasker!) sitt förslag, sedan, såsom han sjelf yttrade, mohren gjort sin pligt (Schillers Fiesco) genom att framkalla en förklaring öfver regeringens politik,. Glad öfver att hafva genom detta utdrag fått visa litet lärdom, öfvergår jag till förebråelsen att jag förtegat Bismarcks delaktighet i Frankrikes förslag att annektera lgiens. Det är mycket, som i min lilla skrift ej blifvit sagdt, utan att det derföre bör kallas förtegadt, men då fråga deroml vppstår, skall jag äfven rörande denna annektion säga, att jag ingalunda fritager Bismarck från politiska, sin motståndare lurande schackdrag, utan att jag gifver både kejsaren och förbundskansleren hvad båda med rätta tillhörer; men deremot måste jag hos den blifvande europeiska kongressen afstyrka bifall till Aftonbladets förslag att, såsom en af landets egen befolkning eftersträfvad välerning, dela Belgien efter spräkgatnsen, melan Frankrike och Holland, hvilket förslag tidningen säger låter allt för väl tänka sig; men det synes mig hafva nog mycket borussianskt tycke att så förfara med ett af de lyckligaste land i Europa, Hafva vi således äfven inom Aftonbladsredaktionen en liten Bismarck i all oskyldig teori, som deremelYan dundrar öfver den store praktikern? Jag vågar ej be:ära utrymme för mer än dessa tankar, hvilka åtminstone kunna tå anses såsom strödda anmärkningar om vissa delar af förf;s räsonnemang, såsom Aftonbladet kallar sin kritik; och sjelfva grundåsigterna behöfver man ju äfven i en moralkritik ej vidröra? Men jag anhåller dock innan jag slutar, att få uttala min öfverraskning öfver att framställas så fantastisko, att jag i min skrift anfört några rader ur Orleanska jungfron såsom en antentik historisk källa från de fransk-engelska krigens 3 mm PM ll för handra år codlana Natta MP SM ren DR KK 5 AQ