STOCEHOLEB den I Dec Preussens förslag att genom en konferens afgöra Svartahafsfrågan har funnit bifall af England, Ryssland, Turkiet, Österrike och Italien. Det är således all sannolikhet för att den skall komma till stånd. Till samlingsort för konferensen hade föreslagits Petersburg, Konstantinopel eller London. Makterna ha dock, äfven på Preussens förslag, bestämt sig för den sistnämnda staden, och den officiösa ProvinzialCorrespondenz för i går säger sig veta, att den der ofördröjligen kommer att sammanträda. De i går anlända Berlintidniogarna innehålla nu utförliga redogörelser för debatten den 26 i nordtyska riksdagen om den nya krigsbevillningen. Vi omnämnde i går i korthet chefen för de sachsiska socialdemokraterna Bebels yttrande samt demonstrationen emot honom. För att förstå anledningen till denna opinionsyttring, böra vi något utförligare återgifva slutet af hans yttrande: Man påstår, sade den sachsiske demokraten, att annexionen är nödvändig ur strategiska, politiska och nationalekonomiska synpunkter. Detta vore dock oriktigt, då den franska armån nu ej kunde intränga i Tyskland och, omvändt, vid gynsammare konjunkturer förlusten af Elsass och Lothringen ej skulle kunna hindra fransmännen derifrån. Derför tillstyrkte klokheten att ej såra den franska nationalkänslan, då hela Frankrike vore afgjordt emot annexionen. Sjelfbestämningsrätten vore här allena afgörande, och denna skulle i hela Elsass och Lothringen afgjordt utfalla emot en sådan. Nationaliteten finge man allsicke taga till utgångspunkt, ty nationel vill säga detsamma som reaktionär.. Med nationalitetsprincipen skulle man aldrig kunna komma ut ur kriget. Nationaliteten har alls ingenting att betyda, såsom Schweiz och Amerika bevisa. Tal. vänder sig derefter mot tyskarnas mångbeprisade patriotism, hvilkas beredvillighet till uppoffringar dock ganska noga beräknat procenten. Fransmännen hade på några få dagar tecknat 750 millioner francs af sitt statslån, medan vi knappt tecknat 68 millioner thaler på vårt. Äfven här visade sig skilnaden mellan skrik och handling... Det var vid dessa ord som talaren afbröts af ett häftigt larm, och man började ropa: Ut med honom!s Presidenten ger honom en varning. Bebel afslutar derefter sitt tal med den förklaring att han ej väntade sig något resultat af sitt motstånd mot propositionen. Nu uppträder Lasker Bebels Språk, säger han, vore en fransmans och icke en tysks, och ett sådant kunde nu omöjligt tålas. Regeringsmännen i Paris vore lika skyldiga till kriget som nationen. i sin helhet, och det vore en dårskap att låta den öfverbevisade förbrytaren slippa ifrån med en penningplikt. Konung Wilhelms tal hade af Bebel blifvit lika missförstå:it som af fransmännen, hvilka efter Napoleons fall förklarade sig strafffria. Elsass och Lothringens återgifvande vore gtrategiskt nödvändigt och i adresser formligt begärdt af millioner. Då Frankrike började det så orättfärdiga kriget, måste alla noga öfverväga på hvad sätt man för framtiden skulle kunna skydda sig mot ett sådant röfvaranfall. En åtgärd som betryggade gränsen mot den öfvermodige grannen vore det enda medlet dertill. Detta vore hela det tyska folkets åsigt, och denna allmänna öfverensstämmelse måste, äfven om deputeraden Bebel vore af aunan mening, aktas som folkets vilja. I Frankrike, fortfar han, är nu en regering, med hvilken vi ej börjat kriget, men folket är detsamma, folket vill detsamwa, folket som tål den nuvarande regeringen, liksom det tålt den förra. Och den nuvarande regeringen består af de värsta krigstrumpetare. Tvärt emot alla sina föregående tal, försäkra de nu att de aldrig velat kriget, och dock trodde sig Gambetta genom programmet Hämnd för Sadowa! bäst motsvara folkets önskningar och motarbeta plebiscitets upphofsmän. Dessa män drifva tydligen ett skändligt spel med det franska folkets heligaste intressen, och sådana män som i dag återkalla hvad de i går ansågo heligt kunna ej ingifva oss något förtroende. Säkra, fasta garantier måste vi hafva, våra oss frånröfvade provinser måste vi åter införlifva med vårt fådernesland. Detta vankelmodiga franska folk, jag säger det öppet, måste inse att hvarje lättsinnigt börjadt krig för med sig hårda straff. Och penningstraff äro inga straff, om än fransmännen bjuda oss så mycket penningar vi vilja hafva; äfven sina fallna söner och bröder skola de snart ha glömt; derför iåste det blifva dem klart, att de till straff för ett afsigtligt, lättfärdigt röfvartåg ej blott denna gång skola förlora delar af sitt område, utan äfven att försöket att återtaga dem kan leda derhän att de få se hela det centraliserade franska statsväsendet sönderstyckadt. (Mycket riktigt!) Icke påstå vi derför, såsom br Bebel vill påbörda oss, att alla någonstädes boende tyskar måste vara med 0ss Politiskt förbundna: en sådan nationalitetspolitik drifva vi icke. Men om det gäller att betrygga våra gränser och vår statsliga tillvaro, då upptaga vi åter ibland oss våra stamförvandter, som blifvit oss skamligt frånröfvade. Det vill också heia folket, det är dess högsta sträfvande, det är dess skönaste belöning efter detta krig. (Bravo!) Bebel försvarar sig mot den föregående talarens beskyllningar och påstår att han Dblifvit missförstådd. Han hade hos tyskarne lika väl som hos fransmännen erkänt det som förtjenade erkännas. Men det öfvermod och de andra dåliga egenskaper som man förevitar fransmännen vore följder af deras föregående många segrar, och för samma så lätt till förderf ledande öfvermod önskade han se Tyskland bevaradt. Dessutom vore ej det franska folket eröfringslystet; det hade endast varit den förra regeringen som genom allehanda demoraliserande medel på visst sätt tvungit det till kriget. Under stor, alltmer växande oro inom huset försvarar slutligen Bebel de män som nu stå i spetsen för regerimgen i Frankrike för de mot dem gjorda beskyllningarne. Braun från Wiesbaden får derefter ordet. Han söker genom uppläsande af yttranden af Bebel från 1867 visa att han då -uttalat alldeles motsatta åsigter. Skulle vi följa hr Bebels råd, säger han, skulle vi bedja herrar Gambetta och konsorter allraunderdånigast om ursäkt för det vi, sedan de börjat krig emot oss, tagit oss friheten att slå dem, men dernäst måste vi genast utrymma det franska området och skatta oss lyckliga att vi kommit ifrån affären för så godt köp. en en sådan fordran skulle ej ens en fransman kunna ställa till oss. Hr Bebel gör det likväl, ty för honom fins öfverhufvud taget ingen mnationalitet. Och Frankrike, mina herrar, detta Frankrike mot hvilket vi genom fortsättandet af detta oss påtvungna krig skulle i så hög grad försynda oss, Frankrike är i sjelfva verket ej olyckligt ge