bortföra deras hustrur, ty så snart det blef kändt, att Garibaldis högqvarter skulle förläggas hit, tycktes presterskapet hafva satt berättelser i omlopp, som voro beråknade på att öfvertyga folket om att till och med den preussiska invasionen skulle vara att föredraga framför stadens ockuperande af Garibaldis armå, hvilken de föregåfvo endast vara en odisciplimerad röfvarhord, hvars förnämsta syfte var plundring. En af dessa herrar, en landtprest, som blifvit angifven af en bonde, förhördes en eller två dagar efter vår ankomst af krigsrätten på anklagelse att hafva retat sina sockenbor till motstånd mot militärmyndigheterna, och blef, då hans brott blifvit bevisadt på ett sätt som icke lemnade något tvifvel öfrigt, dömd till döden. En böneskrift hade likväl lemnats till krigsministern, och man trodde att denne skulle benåda honom. Ni kan lätt förstå, att denna affår det högsta uppretat presterskapet emot oss. De våga icke öppet angripa oss, men biskopen synes ha gjort till siv uppgift att göra oss så mycket förtret som möjligt, och som han understödjes af det stora flertalet af stadsbefolkningen, finner han nästan dagligep någon förevändning att klaga öfver en eller annan småsak. Under den tid vi varit här har staben haft en ganska vidlyftig korrespondens med den vördige fadren, som hvarje morgon haft någonting nytt att säga. Presternas illvilja mot garibaldisterna har icke så litet ökats genom det temligen oceremoniösa sätt hvarpå de förvandla kloster och kyrkor till baracker. Så t. ex. en gång en söndagseftermiddag, då 350 man voro inqvarterade ien kyrka, satt en soldat på altaret och rökte sin pipa samt läste ett nummer af Petit Journal, under det en annan i hans närhet skref ett bref. Times korrespondent i Paris skrifver den 14 November: Det är ännu ej fråga om att ge sig, svälta ibjäl eller hugga sig igenom. Ölycksprofeterna förklara, att vårt proviantförråd är slat, men dermed ha de hållit på så länge, att man nu ej längre sätter mycken tro till deras förklaringar. Gång på gång har det sagts mig, att förrådet på färskt kött skulle ta slät nästa måndag, derpå torsdagen, och derefter bestämdt och allra senast på lördagen, men det räcker ännu och tyckes vara outtömligt. Den största restauranten i Paris var i går, söndag, alldeles full af folk från kl. 5 till 7, och hvar och en hade, om jag får döma af min egen erfarenhet, åtminstone en ätbar middag med rikliga portioner färskt kött. Oxsteken var sannolikt hästkött, och några af les entrses möjligen katt, men det oaktadt tycktes de smaka alla, och man åt dem med strykande appetit. Man kan också i sjelfva verket omöjligt veta hvad man kan äta förrän man pröfvat på. Jag hoppas att jag ej skall skrämma slag på era läsare och hädanefter bli ett föremål för allmän afsky, om jag bekänner att jag i dag på förmiddagen på en af de bästa restaurationerna i Paris ätit — råtta. För två månader sedan skulle jag vid blotta tanken på möjligheten att göra mig skyldig till någonting så förfärligt intagits af lika stor fasa som någon annan civiliserad engelsman. Men först och främst erhålla ens grundsatser en farlig stöt genom ätande af hästkött, och så möter man vänner, anständigt och respektabelt folk, som utan betänkande säger en att de ätit katt och att man sjelf blifvit serverad samma rätt, om man på en restauration, lika godt hvilken, begärt kanin. Örsaken är väl den att ens gastronomiska samvete småningom hårdnar i en sådan atmoster som denna, och så kunde det hända att när jag i morse vid frukosttiden mötte en vän på bulevarden som frågade om jag inte ville följa med honom till Halls der han beställt sig en dejeuner på råtta, jag i stället för att springa min väg eller ge honom en sittupp samtyckte att följa med och ta dem i ögonsigte. De sågo mycket smakliga ut, serverade i en ragout med sås och stekt bröd och min vän förklarade dem excellents,, hvarpå jag tog mod till mig och smakade på och nödgas bekänna att jag ej skulle ha någonting emot att göra om försöket i morgon. Köttet var hvitt och mycket mört, likpande ungkanins, men mera välsmakande, Vi undersökte matsedeln för att se om restaurantens egare skulle våga ge anrättningen dess verkliga namn, men det fanns blott ett tomrum och så priset 1 fr. 50 c. Då vi gjorde honom föreställningar för detta oaffärsmässiga sätt att gå till väga, skref han dit Salmi du Gibier (ragout på vildt),förklarande ordet rat omöjligt. Som jag ser harl: en tidning i sin beräkning af de köttförråder som finnas qvar i Paris äfven upptagit djuren i Jardin des Plantes, så att man möjligen kan göra sig räkning på att få sig en tigerstek eller slå sig tillsammans med sina vänner om en bit rhinoceros. Med tillbjelp af dem samt råttor, kattor och hundar beräknas det att förrådet af färskt kött skall räcka till nära slotet af månaden. Balt kött lärer finnas för ytterligare två månader, ochl. derefter ett mycket stort mjölförråd samt. follt upp med vin. Från de tyska förposterna utanför Vergailles berättas ett kuriöst förhållande som satt myror i hufvudet på artilleriofficerarna. Flera skyltvakter hade rapporterat att de sett kulor slå ned utan att de hört skotten. En artikel i en Paristidning upplyste hemligheten. Man tillverkar nu i Paris bomuilskrut. De tyska soldaterna finna dessa ljudlösa skott ej så litet otrefliga och hemska,