STOCKHOLM den 29 Nov. Politiska betraktelser. (Af en gammal politiker.) 1. Vi hafva förot i förbigående nämnt hr H. Forssells afhandling Tyskland, Frankrike och Sverige,, och vilja, med särskild anledmag af denna skrift, tillägga ännu några ord. Vid bedömandet af hr F:s skrift tyckes det oss så som borde man först taga fasta på den ståndpunkt, hvarifrån hr F. utgått, hvarifrån han sett sakerna och utvecklat sin mening. Vi skulle mycket taga fel, om hr F. icke vid författandet af sin afhandling, varit ledd af tanken på ett förr eller senare från Ryssland hotande anfall, samt på önskgheten att då hafva Tyskland till bundsförvandt. Han har betarat, att de yttringar af sympatier för Frankrike, som under nu pågående krig i Sverige nästan enhälligt uttalat sig och hvilka kanske icke alltid varit fria från utfall mot Frankrikes öfvermäktige fiende, skulle, om ej rent af slita sönder, så dock skada och försvaga de band af gemensamma intressen och trändskapsförhållanden, hvilka, vid en dylik strid, eljest borde förena oss med Tyskland, borde föranleda oss att, i fall Tyskland först anfölles, uppträda såsom dess säkra bundsförvandt i striden, likasom å andra sidan Tyskland ock, derest vi anfölles, troget bistå oss. Hr F. har velat skrifva något, som skulle i Tysklanå förtaga intrycket af det svenska deltagandet för Frankrike, utplåna anledningar till missämja och misstämning. Hr F:s skrift, ehuru affattad på svenska, tyckes sålunda vara mest beräknad på en tysk läsarekrets, hvilken vi gerna önska hr F.; och ur denna synpunkt är skriften onekligen icke blott välment, utan på det hela väl beräknad. Just den varma sympati, som hr F. egnar Tyskland, hans alltför ampla erkännande af hvad i de tyska sträfvandena kan vara berömvärdt, hans bemödanden att öfverskyla det tadelvärda, böra göra hans afgjorda förkastelsedom i några få, men vigtiga fall, kanske blott i ett enda, så mycket mera drabbande och måhända kunna öppna ögonen hos Tysklands publicister för ej blott orättvisan, utan äfven okloshbeten i förfarandet mot Danmark. Måhända skall hr F:s uppsats äfven finnas egnad att förklara Nordens deltagande för Frankrike i nu pågående krig och mildra det intryck af bitterhet, som detta deltagande framkallat inom Tysklaud. Ser man afhandlingen från denna synpunkt, och har hr F., såsom det tyckes oss otvifvelaktigt, varit iospirerad af dessa och dylika l tankar, så måste hans skrift äfven bedömas annorlanda än som nu skett både af anhängare och vedersakare. Tankea på ett fast förbund mellan det skandivaviska Norden och Tyskland är, såsom ofvan blifvit antydt, visst icke ny. Utan att tala om längesedan försvunna tider, må här vara nog att erinra om den gamle, i både Tyskland och Sverige högt värderade fosterlandsvännen E. M. Arndt, hvilken år 1847 utskickade en afhandiing, die Schweden, oder die Skandinaven ins gemein, wie sie zu uns Deutschen stehen, oder wie sie mit uns stehen und fallen missen, införd i Monatsbl. zar Ergänzung der Allg. Ztg, 1848, Augusti. I ft vill förf. framställa huru mycket avien och Tyskland behöfva hvarant särskildt betona hurusom Tyskland, i ett krig med Ryssland, skulle stå vanmäktigt, beröfvadt sin venstra flygel och värnlöst åt sjösidan, utan ett förbund med Skandinavien. Uppsatser i liknande syften fononos ej sällan i tyska tidskrifter och tidningar från åren 1848—1850, någon gång oske flatna ur svenska pennor; och sannot finnes ingen tänkande svensk, hvilken ej erna skulle se ett nära vänskapligt förbund allan Sverige-Norge och Tyskland, på grundvalen af lika berättigande, af gemensamma i en, af fullständig reciprocitet. ea önskligheten af, ja möjligheten för ett iylikt förbund, är att Tyskland icke skall gapp i Preussen, utan, tvärtom, att Preussen skall gå upp i Tyskland, och den tyska tormakten skall erkänna och tillämpa en gre och bättre rätt än våldets, den natio-! 8 ans; att hon, sjelf fri, icke skalll dföra andra folks frihet och sjelfsrätt. Mot ett enigt, fritt och sjeliständigt Tyskland haringea svensk någon votvilja eller ovilja. Viskulle tvärtom gerna en sådan makt blifva rätt stark och gerna mottaga en sådan förbundsbroder. Men icke må någon förtänka oss, om vi hysa vedervilja för den specifikt Sarrmatico-Preussiska politiken, om vi draga oss för anslutning till en stat, hvars traditioner äro af så betänklig art. Preussen har hufvudsakligen att för sin maktställning tacka sveket och våldet; och om man äfven rättvist erkänner den vackra andan i preussiska folkrasniogen 1813), så påminnes man dock dervid om huru en fribetsskygg styrelse bröt sina förbindelser samt förstod att föra folkandan i bojor eller på villovägar. Preussens mest folkkäre regenters namn hafva icke för Sverige efterlemnat några goda minnen: den store kurfarsten svek sina vasallpiigter, bedrog ömsom Polen, ömsom ) Att Preussens resning 1813, oaktadt det starka, vackra och upphöjda deri, föga skulle ha för: mått emot Napoleon I, om icke den föregående omkastningen i Sveriges politik egt rum, om icke Sverige varit en allierad, utan motståndare, samt om icke Österrike sent omsider beslutit sig att uppträda mot Frankrike, är något som man numera ej vill kännas vid i Tyskland. Men om äfven Sveriges deltagande skulle kanna utplånas ur historien, så skall det icke lyckas att nr tvska folkmedvetandet i längd borttaga mA mA GL CA ra mv os 0P HH rO AA nm BA RAA IN mo rn ma rr bort rt Åh Åh jn