ket äro farorna enahanda och gemensamma. Efter all anledning skulle en genomförd skandinavisk politik vara ett det verksammaste medel att häfva den nuvarande fiendskapen mellan danskar och tyskar, och ett loyalt återställande af norra Slesvig eller, ännu bättre, af hela Slesvig(?) skulle åt Tyskland förvärfva en allierad, hvilken i farans stund kan gifva Tyskland den verksammaste hjelp, ja nästan ännu mera värdefull än den Tyskland onekligen kan lemna Skandinavien; likasom i motsatt fall väl knappast någon europeisk stormakt skulle, i ett allmänt krig, kunna så kännbart skada Tyskland som ett förenadt Skandinavien kunde, om detta af tyskarne sjelfve tvingas att uppträda fiendtligt. Af Ryssland har Danmark fullt ut lika mycket att frukta, som någonsin Sverige, ja, ett ryskt förbund, ett återvinnande af Slesvig genom ryskt understöd, vore för Danmark ett förderf; Det måste alltid hålla tast vid ett timeo Danaos et dona ferentes, om det icke vill uppoffra sig sjelft. En annan stat, hvilken äfven har gemensamma intressen och faror med Sverige, är Holland. ÅAfven här äro folk och regentfamiljer med hvarandra befryndade. Men ett förbund, till ömsesidigt skydd, emellan de nu nämnda staterna af andra och tredje ordningen, skulle onekligen blifva en ganska väldig europeisk fredsliga. I förening skulle de, genom sitt geografiska läge. sina andliga och timliga hjelpkällor, sina folks seghet och kraft, sin borgerliga och religiösa frihet, bilda ett starkt bålverk för folkfriheten och den sedliga rätten; på samme gång föreningen, långtifrån att hota med eröfringsoch utvidgningsplaner, tvärtom vore egnad att verksamt stäfja dylika från andra håll. Genom sina maritima krafter och sit! ekonomiska välstånd skulle de otvifvelaktig bli i stånd att skydda sina haf och sin han del emot hvarje tänkbar fiende; och äfven ett landkrig skulle otvifvelaktigt hvarje stormakt, hvilken finge qvadrupel-alliansen Sve: rige-Norge-Danmark-Holland på sin sida efter all mensklig beräkning vara viss on segern.