etsskicklighet, skulle alltid blifva fruktbrin. ande äfven för framtida fredliga värf. Väg-li nläggningar, beredande af vattenkommuniationer, afledande af träskoch sumpvatten, yggnadsarbeten af olika slag, befästningsrbeten, beredning för skogsodling, m. fl. dyka allmänna arbeten af olika slag, skola Utid behöfvas; och deras utförande, med biräde af landets naturliga försvarare, skulle og kunna ordnas så att derigenom bereddes j blott pekuniär besparing, utan äfven en nera fruktbringande utbildning till skickliget för såväl krigets och fredens värf, en nera fosterländsk anda i alla riktningar. Men äfven det mäktigaste och talrikaste olk, huru väl rustadt som sig sjelft nog det n må tänkas, får icke lemna ur sigte möjigheten och önskligheten af goda allianser ill inbördes skydd. Intet folk kan strafflöst solera sig från andra folk eller undandraga ig de pligter dem mensklighet och statsrätt välägga. Om de med likgiltighet åse hurn srannar och vänner väldföras och rånas, så kola de ofelbart, förr eller senare, sjelfva få lida under liknande våld; då deremot allmän fred och sjelfständighet kunna, jemförelsevis lätt, vevaras, våld förebyggas eller afvärjas och rätt uppehållas genom enig samverkan. Allraminst kan ett fåtaligt och fattigt folk strafföst undandraga sig uppfyllandet af sina pligter i denna riktning; det skulle derigenom, ångt ifrån att vinna varaktig fred, endast påskynda fiendtliga anfall och vid dessa stå ensamt och föraktadt, lemnadt utan hjelp af andra folk, som eljest skulle varit dess naturliga bundsförvandter. Det bör sålunda vara angeläget för SverigeNorge, ja för alla stater af andra och tredje ordningen, hvilka älska frihet och sjelfständighet, att i tid se sig om efter bandsförvandter för stundande behof. Men hvar skola vi söka dessa bundsförvandter? I vestmäkterna (England och Frånkrike)? Nu pågående krig visar, hvad deras allians i nödens stand har att betyda, helst sedan Frankrikes makt blifvit för åratal bruten. Ett färskt exempel af Danmarks lemlästande, under det dess mäktige allierade lugnt lade armarne i kors, endast brukande sina ögon för att uppsöka tvättfatet, hvari de, likasom fordom Pilatus, kunde två sina händer — sådant exempel kan ock vara nog till varning. På Frankrikes förbund skulle man, att döma af andra föregåenden, kanske något litet känna räkna; ty dettå land har dock visat benägetihet att offra något för pligtuppfyllelse, dör ider, utan att uteslutande beräkna hvad offret må kunna afkasta i landvinning eller pekuniära fördelar. Men England?! Denna makt har nu snart nedsjunkit från stormakt at första ordningen till en makt af lägsta ordning; och dess straffbara likgiltighet för uppfyllande af hvad besvurna traktater samt dess egenskap afstormakt ålagt, dess dåsigt-sjelfviska likgiltighet för allierades öde, endast Englands handel, sjöfart och andra näringar ej lida intrång, skola ofelbart, förr eller senare, draga oblidkeliga-straffdomar öfver land och folk, hvilka skola drabba hårdare, ju längre de låta vänta på sig. När England en dag, af Ryssland utträngdt från Hindostan, beröfvadt sina andra kolonier genom dessas sjelfständiga utveckling och omständigheternas makt, ser sin öfvermakt på hafven öfverflyttad till en annan makt, dess fordna dotterland, samt, mer och mer tillbakaträngdt, från skilda håll anfalles och, isoleradt, måste duka under, hjelplöst och föraktadt, då är det för sent att ångra den brottsliga sjelfviskhet, som förberedt och förbereder ett dylikt öde, oundvikligt om Storbritannien icke snart, ganska snart besinnar hvad dess frid tillhörer och söker godtgöra sina underlåtenhetssynder, försona sina brott, upprätta sina felsteg. Skola vi väl kunna påräkna en säker bundsförvandt i Österrike? Omöjligt! Österrike kan icke, äfven om bästa vilja förefunnes, verksamt komma oss till hjelp. — Ån Italien, som nu blifvit en stormakt? Der torde vilja möjligen kunna förutsättas, ehuru visst icke med ofelbar säkerhet; men förmågan saknas. Än Ryssland? Det vore att sätta bocken till trägårdsmästare, vargen till fåraherde! Kanske skola vi vända våra blickar mot Tyskland? Ja, onekligen borde Tyskland vara den skandinaviska nordens naturlige och påtitlige bundsförvandt; under förutsättning af ett inom sig fritt, sjelfständigt och enigt Tyskland, skulle denna stat, i allt hufvudsakligt, i verkligheten hafva gemensamma intressen med Sverige, Norge! Danmark. Flera af Tysklands ädlaste män hafva öppet uttalat sig i denna riktning, likasom denna tanke varit med förkärlek omfattad af mången svensk. Men så länge det, såsom nu, visar sig att Tyskland snarare vill gå uppi Preussen, än tvärtom Preussen i Tyskland, så länge den preussiska politiken är i Tyskland enrådande samt finner i Fysklands furstar och folk lydiga redskap att förtrycka friheten ej blott i eget land, utan äfyån att våldföra andra folks frihet och sjelfbestämningsrätt, så länge är 8j att tänka på något förbucd mellan Skandinavien och Tyskland. Då vore önskligen Ryssland en mera både storsinnad och pålitlig vandsförvandt än detta Preussen, hvilket, med allt det prisvärda som äfven der onekligen finnes, aldrig kan follt bortkasta traditionerna af svek, trolöshet, väld; genom hvilka det blifvit en stormakt. Men til! detta kapitel torde vi längre ned återkomma, med särskild anledning af hr H. Forssells märkliga och mycket afhandlade uppsats Tyskland, Frankrike och Sverigen. Bland stormakterna är således ingen att antagligen påräkna såsom bundsförvandt. Men månne ej skäl vore att se sig om bland de mindre starke, hvilka i allt hufvudsakligt hafva gemensamma intressen med SverigeNorge, samt, hotade af enahanda faror, å sin sida också torde finna nödigt att se sig om efter bundsförvandter? . Sverige-Norges närmaste naturliga bundsförvandt är onekligen vår närmaste granne i sydvest, Danmark. Folk och farstefamiljer äro med hvarandra nära -befryndade. Vi hafva gemensamma intressen, gemensamma historiska minnen, gemenskar i språk, i religion, i seder, gemensamma fiender att bekämpa. Det kan tyckas såson skulle Danmark mera omedelhart hotas a! Rn er oo TA fan fr mar