STOCKHOLE däen 21 Nov. Vi äro nu i tillfälle att i sin fullständiga lydelse framlägga det märkliga cirkulär som furst Gortschakov utfärdat till Rysslands sändebud hos de stora makterna och hvaraf vi för några dagar sedan återgåfvo ett utdrag. Det är dateradt Tzarkoezelo den 19 Oktober och har följande lydelse: De flera på hvarandra följande förändringar de öfverenskommelser som ansetts som grundval för den europeiska jömnvigten på senare åren undergått ha nödgat det kejserliga kabinettet att undersöka hvilka följder deraf härflyta för Bysslands politiska ställning. Bland dessa öfverenskommelser (transactions) är fördraget af den 1839 Mars den som omedelbarast intresserar Ryssland. Den specialkonvention mellan de två kuststaterna vid Svarta hafvet som är bifogad detta fördrag innehåller en af Ryssland åtagen förbindelse att inskränka sina maritima sricskrafter till de obetydligaste dimensioner. I stället erbjöd detta fördrag detsamma Principen om detta hafs neutraliserande. Enligt de makters raening, hvilka undertecknat fördraget, borde denna princip undanrödja hvarje möjlighet till konflikter vare sig mellan kuststaterna eller mellan dem och sjömakterna. Den skulle föröka antalet af de områden, som genom Europas enhälliga öfverenskommelse skulle komma iåtnjutande af neutralitetens välgerningar och på detta sätt skydda Ryssland sjeltt för hvarje fara för ett angrepp. En femtonårig erfarenhet har ådagalagt, att denna princip, af hvilken säkerheten för det ryska rikets gränser i hela deras utsträckning på detta håll beror, hvilar endast på en teori. Under det Ryssland afrustade i Svarta hafvet och förnekade sig, genom ett i kongressprotokollet intaget lojalt vilkor, möjligheten att vidtaga några verksamma åtgärder för sitt sjöförsvar på de angränsande hafven och hamnarne, så behöll Turkiet i sjelfva verket rättigheten att underhålla obegränsade stridskrafter i Archipelagen och sunden, och England och Frankrike hade qvar sin rättighet att sammandraga eskadrar i Medelhafvet. Dessutom är, enligt ordalydelsen i fördraget, tillträdet till Svarta hafvet formligen och för alla tider förbjudet krigsflaggan, vare sig de angränsande ländernas eller hvarje annan makts; men enligt det så kallade fördraget om sunden är genomfarten genom dessa sund endast i fredstid spärrad för krigsfartyg. Af denna motsägelse följer, att det ryska rikets kuster äro utsatta för alla anfall, till och med af mindre mäktiga stater från det ögonblick, då de förfoga öfver stridskrafter till sjös, mot hvilka Ryssland endast hade att ställa några skepp af ringa dimensioner. Fördraget den 18 (0) Mars har för öfrigt icke undgått afvikelser (dårogations), som berört de flesta af de europeiska transaktionerna, och till följd af hvilka det blefve svårt att påstå, att den på aktning för fördragen, såsom grundval för den allmänna rätten och såsom regel för förhållandet mellan stateraa, grundade skrifna rätten hade bibehållit samma moraliska helgd, som den vid andra tider kunde ha egt. Man har sett furstendömena Moldau och Wallachiet, hvilkas öde genom fredsfördraget och de till detsamma hörande protokollen stäldes under de europeiska stormakternas garanti, ha undergått en hel rad omhvälfningar, som strida mot dessa öfverenskommelsers både anda och bokstaf samt ledt till en union och derpå till inkallandet af en främmande furste. Dessa händelser ha försiggätt med Portens samtycke, med stormakternas goda minne eller åtminstone utan att dessa aktat nödigt att förskaffa sina beslut åtlydnad. Rysslands representant var den enda, som höjde sin stämma, för att göra kabinetten uppmärksamma, att de genom denna fördragsamhet bröto mot fördragets uttryckliga föreskrifter. Visst är, att om dessa medgifvanden åt en af de kristna nationaliteterna i Orienten hade härflutit af en allmän öfverenskommelse mellan kabinetten och Porten i enlighet med en för Tarkiets alla kristna befolkningar tilllämplig princip, det kejserliga kabinettet ej skulle kunnat annat än gifva sitt bifall dertill. Men de voro exklusiva. Kejserliga kabinettet måste således ö!verraskas af att se, att fördraget af den 18 (30) Mars 1856 knappt några år efter afslutandet kunnat ostraffadt kränkas i en af sina väsentligaste föreskrifter inför de stormakters ögon, som utgjorde kongressen i Paris och tillsammans representerade den höga, gemensammz2 myndighet, på hvilken Orientens fred berodde. Detta traktatsbrott var icke det enda. Flere gånger och under olika förevändningar har tillträdet till sanden öppnats för fråm, mande krigsskepp och till och med til; svarta hafvet för hela eskadrar, hvi:zas närvaro der utgjorde en kränkning af den absoluta neutralitetskarakter, som dessa farvatten erhållit. 1 den mån som de af fördraget lemnadeunderpanterna och isynnerhet garantierna för en verksam nentraliseriog at Svarta hafvet på sådant sätt förlorade i värde, förökade de vid tiden för afslutandet af 1856 års fördrag okända och icke förutsedda pansarfartygen för Ryssland farorna at ett eventuelt krig, genom att i betydlig mån förstora den redan dessförutan uppenbara olikheten i de respektive stridskrafterna till sjös. Under sådana förhållanden måste H. M. kejsaren göra sig frågan: af hvilken beskaffenhet äro de rättigheter och skyldigheter, hvilka för Ryssland följa af dessa förändringar i den allmänna situationen och af dessa afvikelser från förpligtelser, hvilka det oafbrutet förblifvit samvetsgrannt troget, ehura da hada HI mA. ÖR a mA TA