Thorvaldsens arbeten. Det är temligen bekant, att denna staty grundlade hans lycka att den redan länge stått i ateliern, beundrad af alla, men ingen infann sig såsom köpare. Thorvaldsens resurser voro alldeles slut, såsom det riktigt blifvit skildradt i de lilla, på dramatiska teatern nyligen gifns stycket I Rom,. Han måste vara betänk på att resa hem, och kappsäcken var redan fastspänd på vagnen. Då infann sig lorc Hope, såg Jason, beställde honom för 60( zechiner, och Thorvaldsen fick annat att tänka på än hemresan, Utom den bhistoriska betydelsen i denna heroiska gestalt kar den också tjena som allegori på en afdelning af Thorvaldsens eget lif; ty nu hade också han hemtat det gyllene skinnet, som skulle skänka honom rikedom och veridens berömmelse. Till och med Canova, Thorvaldeens medtäflare, egnade honom sin hyllning utan småsinnad afond. Skaldionan Frederika Bruun som ville tillegna sig en del af äran för det hon uppmanat Thorvaldsen till detta arbete, yttrade en gäng, då hon med ett talrikt sällskap besökte ateliern: Der står min son! icke sannt Thorvaldsen?, Men denne, som icke riktigt kunde gå in på denna modersglädje, svarade helt kort: Han har i sanning icke kostat er många födslosmärtor.. — Vi dröja med hänryckning framför denna klassiska staty, och ehuru endast ett menniskoverk synes den oss fulländad i allt. Dock yttrade Thorvaldsen, då han många år derefter var sysselsatt med dess uthuggande i marmor: aAh ja, den är också bra, men nu — jag känner det — kunde jag göra den ännu bättre. Se huru lurande Mercurius reser sig, efter att ha slutat blåsa på sin flöjt, redo att draga svärdet, för att tillintetgöra vidundret. Iden till denna oförlikneliga gestalt fick Thorvaldsen en dag i Rom på vägen till sitt middagsbord. Innanför en port såg han en ung romare, som intog en ställning, hvilken genom sin egendomlighet och skönhet genast frapperade honom. Denne var halft stående, halft sittande, och under det den unge mannen samtalade, utan att veta sig bemärkt, fasthöll konstnären hans bild i en skizz. Några dagar derefter stod i hans studie modellen till Argusdödaren. För ett ögonblick stanna vi vid kärlekens åldrar, denna dikt i marmor, så full af skalkaktighet och behag, att den till och med skall hafva hänryckt påfven Leo, Denna gång vilja vi emellertid icke uppehålla oss vid basreliefer, ehuru dessa utgjorde Thorvaldsens egentliga styrka och hos italienarne anlade honom namn af basreliefens patriarko, 1 tempelgården hvila lemningarne af det stoft, som inneslöt den genialiske anden. Solen skiner vänligt på grefven. Portarne stå öppna till Kristuskapellet, och i bakgrunden står Jesus Kristus, lysande frid öiver detta invigda rum. En enkel murgröna samt namn och datum äro allt hvadsom smyckar grafstenen, men de verk, han efterlemnade i lifvet och som finnas rundt omkring, tala högre till bans ära än äfven den längsta och mest poetiska inskrift. (Forts.)