—— — och att detta var orsaken till hans ringa pro: duktivitet under de första åren efter ban: ankomst dit. Vi hafva anledning tro, att si icke var förhållandet. En ande sädan som Thorvaldsens kände antikerna förut: de ideal skönhetsbilder, som hade föresväfvat han: egen fantasi, voro säkerligen desamma son han här såg i verkligheten för sina ögon, oc om han icke producerade något, så var dett: icke af fruktan att stå allt för långt ette: idealet, utan derför att han änunn icke kom: mit till klarhet med sig sjelf, emedan har icke var fullt medveten af hvad han ville Derför famlade han så. länge och förstörd hvad han hade producerat. Slutligen — då han i Januari 1803 ble tvungen att lemna Rom — stod en Jason kolossal storlek formad i hans atelier. Der ådrog sig icke blott kännares högsta beun dran, utan folk strömmade i skaror dit fö att se detta verk, som, enligt allas utsago mer än något annat-under nyare tiden på minte om Phidias och Praxiteles tidehvarf Det är bekant, att Thorvaldsen redan had inpackat sina saker, sagt sin Jason farväl vetturinen väntade utanför porten, då blan de många nyfikne som ankommo till han itelier, händelsevis ätven infann sig en ril engelsman, Thomas Hope, tör att få se denn Jason, som väckt ett så oerhördt uppseende Han beställde en Jason-staty och satte Thor valdsen i tillfälle att utföra den i marmo aller rättare sagdt att stanna qvar i Rom der hans ryktbarhet nu växte med hvarje å ch der hans förra sterilitet aflöstes af de nest förvånande produktivitet. Sedan Ra phaels tid har neppeligen någon nyare konstnä rambriogat en sådan massa at konstverk agerna flödade till honom i outtömlig rike dom och allt hvad han vidrörde formade si till skönhet. Han arbetade med makalös lätt set; han arbetade i sin själs oskuld såson rågeln bygger sitt bo, såsom biet bygger sil cell, och då en landsman en gång var nai 10g att göra den anmärkningen, att det änd måtte vara svårt att utföra sådana arbeten svarade han på sitt träffande sätt: Åh, de är antingen ingenting eller också är det omöj ligt!