örste mästare på den kristliga plastikens område, och man har icke utan skäl i hans verksamhet på detta fält velat finna drag af allvarlig protestantism, liksom man vet, att Thorvaldsen emot Menzel gjorde gällande det påståendet, att skulpturen sluter sig närmare och naturligare till den protestantiska gudstjensten, liksorå måleriet till den katolska. Det är i det hela öfverflödigt att kritiskt undersöka hans storhet såsom konstnär; t der gäller det i sanning att känd sak är så god som vitnad, Det ges en allmän känsla om hvad som är verkligt stort; menskligheten har alltid ett medvetande derom och behöfver ej derom vidlyftigt upplysas. Thorvaldsen hörde till dem, hvilkas storhet var så odisputabel, att det näppeligen kunde falla någon in att bestrida eller antasta densamma. Han var ock, såsom så många andra konstens hercer, en Rafael, Rubens, Tizian, Däörer, en ädel och imponerande personlighet; han framstod för sin samtid såsom en gestalt, nästan lika plastisk och helgjuten, som en af hans egna gudabilder. Han var en bland de lyckliga dödliga, som hade gudomens kallelse inom sig alldeles klar och emotståndlig och som det blef förunnadt att med klar insigt och okuflig fysisk energi fullfölja enna kallelse. Den skapande, gudomlig?, eld, som brann inom honom, kunde ej hämmas; och mycket betecknande är de yttrande han hade till en läkare, som Ville förhindra honom att arbeta så oförtreiet: Binder man mina händer, så gnayer jag med tänderna ut statyer ur mMarmsm. Han tillhörde verlden, ha vi sagt, men han tillhörde också Skandinavien. Hans fosterland har återbördat sin rätt till honom, genom den kärlek och vördnad det egnat honom och genom att tillegna sig hans verk och låta dessa af den isländske vikingaättlingen funna hesperidiska frukter bli ett storartadt helt, hvars motstycke intet land har att uppvisa och som är af oförgängligt värde och betydelse för folkets bildning, smak och skönhetssinne, I kungastaden vid Öresänd är hans graf; men det sväfvar ingen grafluft deröfver: der är klarhet och ljus, ty rundt deromkring stå alla hans verk itevig ungdom, till glädje och lyftning för kommande slägten. Nationalfester, sådana som denna, böra särskildt i dessa mörka tider vara trösterika, emedan de äro egnade att stärka vissheten derom, att en folkstam, som gifvit menskligheten en Linn6, en Thorvaldsen och så många andra andens stormän, väl dock aldrig kan komma att betraktas såsom en onyttig och öfverflödig medarbetare i den allmänna kulturatvecklingen.