Hr redaktör ! Jag tager mig friheten att vända mig till eder, för att genom eder ärade tidning söka få upplysning i en fråga, som jag tror vara af högt allmänt intresse: Ar det möjligt att vår svenska lag är så beskaffad, att en gift qvinnas egendom icke på något fullt giltigt sätt kan, genom denna lag, tillförsäkras henne? Bästa sättet att upplysa om frågans ändamål är att berätta hvarför jag kommit att göra den. Förhållandet är nemligen följande: Ett gift fruntimmer, hvars man är en af mina vänner, bar genom testamente erhållit en sämma penningar att af henne epsam, med full eganderätt, nyttjas och besittas,, såsom testamentets ord lyda; Hennes man ansåg sig följaktligen, i enlighet med testators så tydligt uttryckta vilja, böra ställa så, att denna summa förblefve hans hustrus enskilda tillhörighet, ehvad öde än kunde komma att öfvergå deras gemensamma bo. För att få denna angelägenhet utförd, med iakttagande af allt hvad lagen i sådant fall kunde föreskrifva, vände han sig till en praktiskt erfaren jurist, med begäran att denne måtte åtaga sig uppdraget. Men hura stor blef icke hans förvåning då han upplystes, att lagen icke tillerkänner hustru full eganderätt till något afskildt från det gemensamma boet, med undantag af ärfd fastighet på landet. Att mannen visserligen icke hade någon giftorätt i den summa som testamenterats till hustrun ensam, eller -som möjligen tillförsäkrats benne genom förord före iktenskapet, men att det icke kunde förhindras hans kreditorer, om han finge några och de icke annorledes kunde förnöjas, att taga den i betal sing för boets gemensamma gäld, såvida hon ej kttagit den abderitiska försigtigheten att icke förvandla dessa penningar i räntebärande papper eller annan egendom, utan ständigt behållit i sin ego de penningar som hon mottagit såsom valuta för legatet. z Min vän gjorde härvid den invändningen, att han icke insåge hvad nytta han eller hans hustru kun!e draga a en summa penningar som, för att I .gugen bevaras åt dess rätte egare, skulle läggas på kistbotten. Den rådfrågade genmälde härtill, att det visserligen fanns ett sätt, hvarigenom hustruns penningar, ändock de voro förvandlade i annan egendom, kuvde, åtminstone till en del, bevaras åt henne: om han, mannen, ville, med åsido