En korrespondentfärd i krigstid. (Bref från Aftonbladets specielle korrespondent.) ; Iyon den 6 Nov. Jag befinner mig sedan i går i Frankrikes andra stad, der man på alla kanter är ifrigt upptagen af förberedelser att följa det lysande föredöme, som i detta ögonblick gifves af Frankrikes hufvudstad, allt för den icke osannolika händelsen att de tyska härarne, som nu, efter Metz kapitulation, torde kunna detachera betydande ströikårer mot söderb, endera dagen skulle stå framtör Lyons portar. Invan jag redogör för de intryck jag här erfarit och de iakttagelser jag haft tillfälle att göra i de delar af Frankrike, som jag genomrest på färden hit, anhåller jag emellertid att få komplettera de uppgifter som jag meddelade i ett bref från Basel om mitt sök i Strasbourg. När jag för nåra dagar sedan tog afsked af en vän i Hamburg, föreställde jag mig att det var för sista gången på ganska lång tid, som jag hade funnit ett tillfälle att tala svenska spräket. Antälet af landsmän, som befiona sig på resor å kontinenten, färer nemligen icke vara synnerligen stort under dennå årstid och allramiöst har jag väntat att finna dem i de trakter, som jag haft och har för afsigt att besöka. Minst af allt kunde jag förmoda, att jag skulle hlifva förstådd på mitt modersmål på Strasbourgs vällar och detta till på köpet af en tysk soldat Detta har emeilertid inträffat. Vid mitt besök på citadellet i Strasbourg vandrade jag omkring bland dess ruiner och på dess vallar så mycket som den at ett störtregn uppblötta Ieran tillät, och jag praktiserade mig jemväl ut på ett af de yttersta hörnen af förskänsningarne på den sida, hvilken varit lifligåst beskjuten af tyskarne, för att kunva iakttaga effekten af bombardemenotet på sjelfva befästningarne. Jag stötte der på en skildtvakt, hvars vänbga svar på några frågor, som jag gjorde honom, uppmuntrade mig att fortsätta samtalet och bland annat spörja honom om han var predsssre. Neio, ich bin ein Schleswig-Holsteiner.o — Ah! Då talar de kanske dansk?, sporde jag min man, som helt förvånad öfver denna fråga på ett språk, hvilket han väl förstod, men som han icke visste hvilket det yar, genast svarade mig på danska, att han tjenat som dansk soldat i tre år och att han således förstod och talade danska, ehuru han var hemma i en trakt af Slesvig, der tyska språket var det förberrskande. Sedan jag i min ordning gifvit mig tillkänna såsom svensk, fortsattes samtalet en lång stund helt förtroligt, af mig på svenska, af den slesvigske soldaten på danska. Han berättade mi att han var landtvärnsman och att för tillfället två bataljoner schleswig-holsteinskt landtvärn lågo i garnison i Strasbourg. De hade för några få dagar sedan ditkommit från Magdeburg, der de förut varit stationerade och de hade således icke ännu variti elden. Vi äro gifta nästan allesammans, tillade han med en suck — och mänga ha fyra, fem barn derhemma!. Jag ville icke göra mannen någravdirekta frågor. om de känslor med hyilka han, som vid Sönderborg je stått i de danska lederna, nu bar: arnes färger. Jag behöfde i sjeltvi icke heller göra det för att erbållz plysning jag i detta bänseende n Vis gerna Öönskade vinna; ty det låg i tonen. vången af samtalet ett visst hägot, som mer än tillräckligt öfvertygade mig; att. det icke endast var tauken på höstru och barn derhemma, som gjorde honom tända ålsgevärst