SILV IA. Af JULIA KAVANAGH. Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD, Ifall man kunde tänka sig en grekisk nymf i rund hatt med plym, så skulle hon rört sig just så, tänkte madame de Pr Epine, så spänstigt och lätt, och ändå med detta blygsamma behag. Just då hon kom till denna reflektion, stannade Silvia, lyssnande på en fågel, hvilken lockad af solen slog sina drillar på en gren i trädet ofvanför henne. Då den lilla sångaren slutat klappade hon i sina händer, ropade ett kraftigt italienskt brava, och fågeln flög skrämd sin väg. I detsamma fick hon se sin vän, sittande i blomsterträdgården, med boken i sitt knä och betraktande henne. Ej det ringaste bragt ur fattningen — något som högst sällan inträffade, derför att Silvia alltid var naturlig — kom hon fram till madame de FEpine och sade allvarsamt: Han flög bort. Han var mycket lättskrämd. Madame de YEpine såg på henne utan att svara. Silvia var utmärkt täck denna morgon; som hennes fägring ingalunda tillhörde den klassiska stilen, var hennes utseende ganska ombytligt. Dagarfunnos då hon var, om ej precist ful, likväl icke alls intagande, och andra dagar, då hon skulie förvridit hjeroan på en qvinnohbatare, så behaglig, ja, rent af förtrollande var hela hennes företeelse... Denna morgon var hon, som vi ) Se A. B. M 238—264.