men tyckes ega ett ganska klart omdöme, enligt hvad han vid åtskilliga tillfällen, bland annat vid verldsutställningen i London år 1862, haft tillfälle att offentligt ådagalägga. En bland undertecknarne var den Lefrangais, som nu senast vid tumultet i Paris den 31 Oktober stod i spetsen för en del. af upprorsmakarne, en person som skriker mycket, men har få förståndiga ord att säga. Det är personer af föga värde och hvilka under ett fullkomligt fritt tillstånd lätt kunna motverkas. Cirkulärets undertecknare bestodo föröfrigt af hvarandra motsägande socialistiska elementer, såsom kollektiva kommunister, individuella kommunister, politiska ömsesidighetsmän och anarkistiska ömsesidighetsmän, två mycket olika sidor af samma ömsesidighet, proudhonianer, hvilka visst icke vilja räknas bland kommunisterna och som finna Fouriers system dårhusmässigt, cabetiäner, eller rena och fredliga kommunister o. 8. v. När bland ett dussin undertecknare af ett cirkulär befinnas ungefär likå många olika systemer representerade, kan man finna att enigheten är blott tillfällig. Om tid och utrymme sådant medgifva, vilja vi en) annan gång något närmare skärskåda den franska socialismens tillstånd vid slutet af kejsardömet, som onekligen har ett historiskt intresse, fastän socialismen visst icke är af den betydelse för det franska samhället, som några vilja tillmäta densamma. För tillfället måste vi inskränka oss till det egentliga föremålet för denna uppsats. Om Louis Bonaparte hade medelklassens ogrundade fruktan för socialismen att tacka för att statsstrecket lyckades och om Näpoleon III sedermera under många år höll sig qvar på tronen genom nämnda fruktan samt på sammå gång genom den tillit, som åtskilliga socialister hyste till honom, så är det ingalunda socialismen heller som slutligen dref honom ur Frankrike. Skulle alla dessa ofvannämnda socialistiska sekter också midt under närvarande olyckliga förhållanden vilja göra ett allvarsamt försök att tillskansa sig makten, blef detta efter all sannolikhet till deras egen skada. Ett bevis för den åsigten är utgången af twuultet i Paris den 31 Okt. Ett annat och mycket betydelsefullare är den opinion, som numera är stadgad hos den franska medelklassen, hvilken gör att denna klass utan särdeles bäfvan vågar träda de socialistiska anspråken under ögonen. Att socialismen ej heller har någon utsigt att lyckas bland den franska landtbefolkningen är ovedersägligen visst. Bönderna veta hvad värde eganderätten har och lära ej af ett mycket litet fåtal fantaster låta skrämma sig från sina jordtorfvor. Om upplysningen bland den klassen står på en sorgligt låg ståndpunkt, så motverkas dock hvarje försök i soaialistisk riktning af kärleken till jorden. Det finnes intet land i verlden, hvars jordegendom är så delad, som den franska; det är ej heller något annat land, der man kan så lätt bli jordegare. Den omständigheten är ett tillräckligt skydd mot socialismen. Jordbesittarnes antal har också tillväxt i en ganska betydande progression. År 1815 egde Frankrike tre millioner åttahundratusen familjer, som besutto 44,750,000 hektarer jord. Fyrtiofem år derefter hade de jordegande familjernas antal stigit till fem millioner femhundrafemtio tusen, hvilka besutto 45,000,000 hektarer, det vill säga att antalet af familjer med jordegendom hade tillväxt med omkring 38,700 om året. Om man, hvilket vi tro, skall komma verkliga förhållandet mycket nära, antager att Frankrikes trettioåtta millioner invånare utgöras af 8,500,000 familjer så skulle, för tio år sedan — de sista uppgifter vi för tillfället hafva att tillgå — omkring 2,950,000 familjer ännu då icke hafva varit egendomsbesittare. Efter samma proression, som under de nyssnämnda fyrtioem åren, skulle det fordras ännu 78 år, från år 1860 innan alla familjer — besutto egendom; men många omständigheter tala för att progressionerna är i raskare tillväxt. Visst är att Frankrikes materiella rikedom befinner sig i uppåtgående, ett förhållande som en och annan, synnerligen utom Frankrike, velat tillskrifva den kejserliga napoleonska regimen, men som i sjelfva verket har alldeles ingenting dermed att skaffa. Här gäller snarare ett oaktadt i stället för ett på grund af. Den ,sociala frågan, såsom socialisterne benämna sina anspråk på en revision af eganderätten, har redan ur förra seklets slut erhållit sin hufvudsakliga lösning, Hvad som då inväffade har, såsom vi flera gånger erH la; et nya samhället, och nu inrat, granv att i full frihet få utveckla gäller öblemet 1ös:28 först och främst inom idradet och snart vetenskapen i förra århund? derefter j— den konstituerade församlingens, den lagstiftande församlingens OC nationalkonventets dekreter, hvilka gjorde at: betets frihet till en sanning. Reaktionen efter den 18 Brumaire törstörde en god del af revolutionens nyttiga lagar och det var isynnerhet år VIII som försökte återiaföra de amla monopolerne, privilegierne, oktrojerne och koncessionerne åt enskilde på det allmännas bekostnad. Men huru många af dessa despotismens verktyg hafva sedermera kunvat hålla stånd emot den anda, hvilken fortJefver från den stora revolutionens dagar? Så som den allmänana opinionen allt mer och mer gestaltat sig i Frankrike, skall hädanefter blifva omöjligt för skråmän och socialister att kunna åstadkomma en sådan reaktion, som den förste Napoleon önskade genomförd. Socialisterne hafva länge försökt inbilla veriden, att de äro den stora revolutionens rätta söner, men dessa försök blifva. alltmer omöjliga. En och annan icke socialist, men asträng republikan, såsom han sjelf tror, har haft ett alltför beklagligt öfverseende med socialismen och äfven hjelpt honom då och då, men det är att befara, det en sådan tr 0 Hl ia aka vot hvarnti